Jaha, så var man ett år äldre och dessutom med en nolla på slutet... Kul, kanske? I alla fall tackar jag min stjärna, eller mina föregångare för att jag hör till min generation. I lördags var vi på middag hos H´s guru i arbetet, en sjuttioårig man med enorma kunskaper inom sitt område, som definitivt handlar om teknik. Pratade med hans fru, som haltade omkring på slitna opererade fötter. Hon avslöjade att den kunnige mannen inte visste hur man satte på spisen, hade aldrig diskat och visste inte vad städning var! Av naturliga skäl beklagade hon sig över att det var lite tungt att städa och putsa fönstren i tvåvåningshuset och skulle gärna vilja flytta till något mindre... Men det ville inte han!
När frågan kom upp på bordet, bland alla, kommenterade han det hela med: "Vi får väl skaffa oss två ryskor!!".
Jag känner sådan sorg och ilska över sådana här öden. Det spelar heller ingen roll vad jag säger, som att jag tycker att hon borde strejka, tvinga honom att ta ansvar.Hon försökte försvara honom med att när barnen var små så var ju han tvungen att jobba så hårt och jag var hemmafru. "Inte kunde jag kräva av honom att han skulle ställa sig och städa när han kom hem... Jag hade ju bara varit hemma hela dagen". I min förtvivlan sa jag att det är dags att uppvärdera olika arbeten, så såg jag ett leende hos henne, men själv var det som att hon inte orkade tillstå detta. Jag hörde ekot av alla dessa kvinnor som har utstått samma sak. Och vet ni, att fortfarande idag, enligt nya siffror, så går kvinnors puls upp när de kommer hem från sitt arbete, medan männens går ner. Vad drar ni för slutsats av det????
Jag ser att kampen går vidare, men att framstegen ändå är stora. Vad jag tror gäller idag, är att hitta en bra arbetsfördelning hemma helt enkelt, men också en ansvarsfördelning. Och det ska fan i mig inte vara kvinnans ansvar att den uppstår! Och uppdelningen ska inte vara given, utan efter "intresse" och val.
Mannen i det omskrivna exemplet är min mans hjälte genom de kunskaper han har och verkar i övrigt ändå vara en snäll man, men jag kan inte hjälpa att jag blir så upprörd och känner en ilska och nästan ett förakt när någon behandlar sin livskamrat på det sättet. Därför måste vi kämpa för total jämlikhet så att vi alla kan känna respekt för varandra.
1 kommentar:
Helt rätt! Jag blir så frusterad när folk inte kan kompromissa. Eller överhuvudtaget på vårt samhälle och dess synpå de olika könen. Jag vet att mina föräldrar har försökt uppfostra mig och mina bröder likadant, något som jag även tycker att de har lyckats väldigt bra med. Men ändå är det alltid jag som står där i köket med mamma, jag som tvättar kläder med mamma/pappa, och mina bröder som spenderar dagarna framför TV/datorn istället för att söka jobb alt. plugga. Duktig flicka-syndrmet måste helt enkelt försvinna. Det är rester från förr ch vi måste i och med vårt moderniserade samhälle också modernisera våra tankar om varandra. Men det verkar som om vi misslyckas på den punkten. Lite som Gudrun Schyman (stavning?) som drar på med feminism tills alla spyr på ordet och det får motsatt effekt. Ja, vad tusan ska man göra? hur gör du egentligen med barnen i skolan - försöker du använda någon slags pedagogik för att öka förståelsen för varandras likheter istället för olikheter? vore intressant att höra
p.s (har du nyligen fyllt år? är det idag närmare bestämt? Tusengångergrattis i sådana fall. du är så himla fin)
Skicka en kommentar