Sådant jag ältar alltsom oftast

På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.

Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!

Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.

Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.

Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??

Innan jag går och lägger mig 2

Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!

Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap

Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang

Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....

Natti.

Apropå turismens alla sidor

Som jag nämnt tidigare, har jag grubblat på turismens baksidor. Hur vackra områden exploateras just för att de är det och hur känslan av "det äkta" minskar ju fler som upptäcker platsen. En vän till mig sa då något som ändå gjorde bilden lite ljusare, särskilt i fråga om Thailand.
"Om turismen på Koh Tao växer, så innebär ju det kanske att några thailändska tjejer slipper åka upp till Bangkok och prostitutionen."

Det tyckte jag kändes som ett tungt argument, att jobba på en resort eller i en strandbar, måste ju ändå vara bättre!

Men sen är det ju problemet med miljöförstöringen. På Koh Tao hade de ändå kommit en bit. Varje år har de en festival då alla får vara med och städa på ön samt att det finns en miljörörelse med särskild inriktning på att man inte ska använda så mycket platspåsar. Den delen var så integrerad att när man sa nej till en plastpåse i affären, blev expediten överlycklig och tackade flera gånger om!! På ett ställe fick vi t.o.m. rabatt!!! Slutsatsen blir därmed att vi som då turistar kan göra mycket och måste göra mycket, det är vårt ansvar!

Hur gör man när man skriver korta inlägg????

Bland mycket annat jag funderar på under min vakna tid, finns miljöfrågorna, extra aktuela nu eftersom jag just har begått en dödssynd i mina egna ögon. Jag har rest med flyg.

När jag som yngre spoling engagerade mig i miljöfrågan, kändes det liksom enklare. Motståndet i samhället var så stort och medvetenheten mycket mindre än idag, att bara det att man pratade om det var en aktiv insats. De få ekologiska varor som fanns, kunde man lätt välja. Det som var lite mer komplicerat var då MUDI-MUMS (mat utan djurindustri och mat utan multinationella storföretag) tanken. De stora företagen växte ju hela tiden och tog över mer och mer. Listan uppdateras nog fortfarande, men jag tror att det är väldigt svårt att följa till fullo, framför allt dyrt. Bortsett från detta, handlade det alltså till stor del om att undvika kemikalier som skadade vår miljö och en djurindustri utan känslor.

Idag, finns samma tankar kvar hos mig och dessutom har de blivit ganska vanliga och inte särskilt radikalt bland en mycket större del av befolkningen, att man kallar sig miljömedveten. Detta är förstås väldigt bra. Vad som istället komplicerar till det hela, är ju exaktheten och just kunskapen. Lösningen är inte längre så enkel. Att köpa kravmärkta tomater odlade i växthus i Tyskland, är inte ett självklart alternativ då även klimatfrågan måste beaktas.

För mig har tåget varit ett självklart alternativ till flyget, dessutom ett jäkligt behagligt sådant. Att dunka fram genom landskapet i lugn och ro är rena balsamet för själen. Huvudproblemet hittills, har jag upplevt vara priset, alltså att ansvariga politiker inte har gått in och använt sina styrmedel till att gynna tåg framför flyg. MEN, så enkelt är det inte heller! I Sverige stämmer detta, att tåg är ett renare alternativ. Skulle jag istället välja att ta tåget till Spanien, är saken inte längre lika självklar, eftersom elen i Europa inte alltid har en ren källa. Risken är alltså att när du sitter där i din kupé och njuter av det europeiska landskapet utanför tågfönstret, så bidrar du till ökade koldioxidutsläpp, orsakade av förbränning av kol! Detta faktum påminde en av morgontidningarna mig om för en tid sedan. Jag drabbades av en akut handlingsförlamning, existensiell ångest och en hopplöshetskänsla riskerade att sänka mig helt. För visst är det så, någonstans finns det ju en gräns för vad vi kan ta in, innan vi ger upp, förtränger och väljer att gå vidare i livet med skygglappar.

Denna fysiska och psykiska reaktion jag drabbades av, klingade dock av rätt snabbt, då jag bestämde mig för att tänka om. Just denna psykologiska sida av människors beteende, är ju den politikerna måste ha med i beaktande. Detta är helt enkelt en politisk fråga. Om de tog ansvaret och tog rätt beslut, så skulle också vi övriga dödliga få mer kraft att fortsätta att agera i vår egna privata sfär. Min slutsats blev därför att om jag vill agera, så räcker inte min konsumtionskraft utan jag måste bli aktivist, påverka politikerna på något sätt. Detta gör ju redan många i organiserad form, så nästa steg blir för mig att organisera mig. Alternativ nummer två är förstås att bli politiker, en tanke jag faktisk har lekt med...Men, säg vilka tankar jag inte lekt med???!

Sen är det också skillnad mellan människors förmåga och möjlighet att faktiskt vara aktiva i miljöfrågan. Att göra gröna val när man står i affären, det tycker jag i och för sig att alla kan. Kanske inte i varje val, då det ekonomiskt kan vara svårt. Priserna på alternativen är i vissa fall väldigt höga. Däremot kan inte alla vara aktivister. Att vara 22 år, utan barn, kanske mitt i en utbildning, fylld av entusiasm och nyutflugen ur föräldrahemmet. Att äntligen få ta eget ansvar är en fröjd, dagarnas timmar är till för att fyllas! Skillnaden mot att vara 38 år, ha två barn under 8 år kan vara enorm! Man arbetar till halv fem varje dag, springer till dagis med ett samvete som väger ett ton, matsäckar ska göras, det ska sjutsas till aktiviteter, räkningar ska betalas och drömmen om att slippa så mycket ansvar hägrar istället. Båda dessa personer kan ha samma medvetenhet och intresse för samma fråga, men prioriteringar och tidsbrist leder naturligtvis till olika resultat.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att detta är verkligheten, människan har olika faser i livet och detta måste beaktas. De största och viktigaste förändringarna ska göras på politiskt nivå, men för att få denna nivå medveten om detta, så behövs en opinion och den består förstås till största delen av den förstnämnda gruppen (åldern kan variera förstås, det var bara ett exempel). Om politiska förändringar sker, då kommer ju även det att underlätta för den som befinner sig i en intesivare fas i livet, att kunna göra sina rätta val mycket lättare! Men vi ska inte anklaga varandra för mycket, brist på "engagemang" ytligt sett, behöver inte betyda att man inte bryr sig, utan helt enkelt att livet inte bjuder på så stora möjligheter just då.

Vad blir då slutsatsen av alla dessa resonemang? Ja, som alltid, livet är komplext och komplicerat och att förändring kan ske, men det kräver tid och ork från några. Vi har kommit en god bit, absolut, men jobbet fortsätter. Jag inser också att allt har flera sidor, jag kan inte dömma varken mig själv eller andra för hårt i våra val så länge det finns en medvetenhet och tanke bakom. När Al Gore reste (reser??) runt jorden med flyg, så startade han samtidigt en massa processer som i sin tur leder till stora positiva förändringar för miljön. Så på något sätt kanske det kan sägas att målet helgar medlen?

Som vanligt ett något rörigt och långt inslag, men jag har svårt att hejda mig när jag väl börjar....

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Nytt år

Att blogga eller inte blogga, den moderna eviga frågan. Den har jag ställt mig i alla fall. Vad är det som driver människan att lägga ut sina tankar till allmän beskådning? Är det den lilla exhibitionisten i oss, som äntligen får komma fram? Eller bara vårt enorma behov av att bli bekräftade? Kom, titta, jag skriver alltså finns jag!
Och det spelar ingen roll vad man skriver, dagbok, allmäna åsikter om allt och inget. En orgie i självupptagenhet så klart, men vad gör det egentligen? Det är ändå uppenbart att det finns ett skrivbehov.
Dessa tankar har upptagit mig och fått mig att delvis tveka ändå. Tanken var ju först att det skulle bli mitt egna lilla ventilationshål, då livet IRL blev för tugnt, men sen har nya funderingar uppstått kring att jag kanske har annat som vill ut. Fortfarande under täckmantel förstås. Så, här är jag igen, ute i rymden tillsammans med alla er andra. Så många men ändå så ensamma.

Nyåret gled förbi, lätt och fint, utan större åthävor. Tillsammans med några få vänner grubblade vi över fyrverkeriets existens. I en tid då klimatförändringarna dominerar samhällsdiskussionen och med den även andra miljöproblem, fortsätter människor att skjuta ut tungmetaller över jordens yta. Bara för nöjes skull???! Vad är felet? Varför är människan så duktig på att förtränga och sätta sig själv i första rummet? Är det vår flockmentalitet och dåliga fantasi (läs empati) som hindrar oss från att agera rationellt och långsiktigt? Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan i dessa tankar och grubblar på hur man ska komma åt detta. Få människor att förstå att varje handling av varje lite människa har betydelse. Självklart, men inte för alla tydligen....

Vill engagera mig aktivt, måste för att stå ut. Samtidigt har jag en av de där "ursäkterna" att mitt eget privata lilla helvete suger den mesta kraften. Hatar det som emellanåt är ett faktum, eftersom det känns för lätt att skylla på. Det blir mitt enda lilla "nyårslöfte". Att ta ytterligare ett steg mot ett rättfärdigt liv.