Vita minnen

Kommer du ihåg våra nattliga samtal i smyg?
Kommer du ihåg våra fumlande händer?
Kommer du ihåg den fjäderlätta pussleken överallt och ingenstans?

Kommer du ihåg träden vi klättrade i?
Kommer du ihåg hur vi lekte tafatt i den sammetsmjuka medelhavskvällen?
Kommer du ihåg hur du retades och samtidigt som jag sögs in i din blick?

Kommer du ihåg de sista dagarna, immiga av alla mina tårar?
Kommer du ihåg min rädsla som var blandad med längtan?
Kommer du ihåg vår oskuld?

Minns du när vi var elva år?
Jag minns.

Mamman och tryggheten

Tack för varm kommentar, men jag måste trots allt betona att jag är medveten om att det ändå måste min plikt att ibland rannsaka mig själv. Kanske kan jag bli bättre då och i jobbiga stunder så inser jag faktiskt att jag inte kan se mina barn som helt fristående individer utan påverkan av sin uppväxt. Visst, vi har väl alla våra ok och ingen går genom livet utan motstånd. Prata med vilken familj som helst, så alltid finns det något. Det är liksom livet. Å andra sidan så måste jag nog titta närmre på mina brister ibland och kanske gör jag det lite för noga emellanåt när jag snubblar på livets stig och faller ner i en mörk grop. Men jag tar mig upp igen, måste. Kravlar tillbaka till stigen, trots att flyktreflexen är mycket kraftig.
Vad jag funderar på mest just nu, är inte varför jag inte är den perfekta föräldern utan mer varför jag inte tycks vara den förebild som jag trodde/önskade att jag var. Varför flyr de motstånd, varför vill de inte kämpa? Varför är skolan ett sånt problem? Jag är ju ändå lärare.... kanske är det där skon klämmer! Varför flämtar depressionen dem i nacken? Jag älskar dem ju och visar det. Tror inte att jag kväver dem med det men kanske att jag har missförstått hur den ska visas. Kanske har jag inte bjudit tillräckligt motstånd och ställt de krav som behövs för att en människa ska utvecklas till en stark och trygg individ!

Kanske är det också en generationsskillnad, typ " när jag var i din ålder så hade jag minsann jobbat extra i flera år och inte var det lätt hemma men jag jobbade och gick klart skolan....bla, bla". Kanske är inställningen till arbete annorlunda idag. Kanske är samhällets påverkan större än min?

Kanske, kanske, kanske...

En terapeut frågade mig en gång vad jag önskade mig mest. "Att mina barn blir lyckliga", svarade jag. "oj! Det var inga små krav du ställer på dem!", svarade hon. Det ligger nog något i det hon sa..

Sportmamman

För det mesta är jag glad över att han har valt att bo här och jag tänker att det måste ändå bero på att jag har gjort någonting rätt, men nyss kom något annat över mig. I en mörk stund förstås, då brukar jobbiga faktum lysa så mycket skarpare. Anledningen är inte att jag är mer förstående, bättre lyssnare eller en klokare människa. Eller att jag står som kontrast till en man som inte förstår något, som älskar men har oförmåga att visa det på ett sätt så att det går fram, som är notoriskt självupptagen. Att jag på något sätt skulle vara den empatiska och generösa, både känslomässigt och materiellt.

NEJ, orsaken framstår nu klar och tydlig. Jag är mesen, jag ställer inga krav och när jag försöker, så har det ändå ingen effekt. Han är jobbig för han kräver. Förvisso gör han inte så mycket för att följa upp det, men han är ändå tydligare. Jag är maktlös och inte blir det bättre med tiden.

Jag är nu också rädd för att min oförmåga också bidragit till otrygghet. Så klart, tänker nu alla ni kloka "utanförstående". Klart att det är så. Du är drottningen av curling, så varsågod, ät nu upp det du har skapat. TA KONSEKVENSERNA!

Se mig!

Effekten av att inte få bekräftlese eller uppskattning som barn, blir att som vuxen ständig jaga den. Det står nu klart.
Behovet av att bli sedd, åh ett så utslitet uttryck! Det är en sorg i sig.
Om jag trodde på en gud, skulle jag be den att hjälpa mig att inte begå detta misstag.

Steg 1

Sitter i mitt rum under solen
Tårar rinner. Av sorg. Av skräck inför det som väntar.
Jag vill inte lämna Spanien, tryggheten.
Jag vill inte till ett Sverige där man sminkar sig, går i högklackat och röker. Där man är vuxen när man är liten.
Jag vill vara 12 år och leka.

Två år senare har jag permanentat hår, har börjat tjuvröka och har snattat smink på Konsum.

Det blir sällan som man har tänkt sig.

Längst lever bilderna inombords

Igår drabbades vi av en motgång... Efter diverse strul med kamerans minneskort och datorn, de ville inte fungera ihop, visade det sig att kortet inte heller ville fungera ihop med kameran!! I det stora perspektivet ar detta naturligtvis ingen katastrof, men i det lilla kanns det faktiskt rätt pissjobbigt att 300 bilder kanske bara har gått upp i rök. Vi har i alla fall fatt låna ett annat kort som vi kan fortsatta fota med och sa kommer jag att söka med ljus och lykta efter någon i Sverige som kan reparera vart kort. Det måste finnas!!!

Något positivt hande också, förtstås!! Min tatuering blev klar. Nu sitter jag och mina barn i form av ödlor pa benet, nu är de alltid med mig vare sig de vill eller inte :DD
Under det långa arbetet, (det tog många, många timmar...) hann en del samtal utspela sig. Bland annat pratade jag med ett tjej om tatueringarnas liknelse med att föda barn. Efteråt minns man ingen smärta och man är bara lycklig över det man har fått och smärtan är också därför genomlidlig. Jag tycker inte liknelsen är helt fel och i det har fallet har det fått en ännu större betydelse for mig. For varje hack i huden, för varje smärtpunkt, har jag tänkt och känt att det är mina barns smärta jag tagit emot. Genom skapandet av dem på benet, har jag också tagit del av deras smärta, jag bär den åt dem.

Låter det flummigt? Eller är det bara typiskt mig?? Förmodligen men jag tycker att det är viktigt att våra handlingar alltid har en tanke bakom.

Som sagt, bilder kommer senare och då lägger jag ut dem från Sverige.

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Mitt barn

Jag älskade dig först
Jag kommer att älska dig längst
Jag kommer att älska dig sist

Varför har det ingen betydelse?

När en film öppnar en portal till mitt inre

Såg en mysig film igår. Mörkblånästansvart. En annorlunda vardagsdramatik om två bröder i två olika "fängelsemiljöer".

Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.

Barndom i Madrid

Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.

Själens eller hjärnans språk??

Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.

Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.

Längtan och (efter) bekräftelse

Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.


Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.

El muro

På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.