Skriftligt omdöme

Apropå de nya direktiven för skolan:
Min kära mor rensade bland gamla ting och fann någon form av brev/omdöme hon fick från min lärare i Spanien när jag slutade där och vi flyttade till Sverige:

"Srs de J.J ha superado el curso con un rendimiento muy satsfactorio. Siento mucho que tenga que marcharse pues el colegio va a perder una excelente alumna, sociable, trabajadora y con gran madurez y responsabilidad.
Un saludo muy fuerte.Mamen"

Tänkte inte översätta, men det var inte så dumt, stora ord :)

Vita minnen

Kommer du ihåg våra nattliga samtal i smyg?
Kommer du ihåg våra fumlande händer?
Kommer du ihåg den fjäderlätta pussleken överallt och ingenstans?

Kommer du ihåg träden vi klättrade i?
Kommer du ihåg hur vi lekte tafatt i den sammetsmjuka medelhavskvällen?
Kommer du ihåg hur du retades och samtidigt som jag sögs in i din blick?

Kommer du ihåg de sista dagarna, immiga av alla mina tårar?
Kommer du ihåg min rädsla som var blandad med längtan?
Kommer du ihåg vår oskuld?

Minns du när vi var elva år?
Jag minns.

Steg 1

Sitter i mitt rum under solen
Tårar rinner. Av sorg. Av skräck inför det som väntar.
Jag vill inte lämna Spanien, tryggheten.
Jag vill inte till ett Sverige där man sminkar sig, går i högklackat och röker. Där man är vuxen när man är liten.
Jag vill vara 12 år och leka.

Två år senare har jag permanentat hår, har börjat tjuvröka och har snattat smink på Konsum.

Det blir sällan som man har tänkt sig.

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Jag fortsätter följa min svarta tråd

Taggtråd och liv i symbios

BOOF! Käftsmäll, en rak höger och sen tystnad. 9 år, utan en riktig vän. 9 år och varje dag en förväntan att få stryk.
HA HA! Storflabb, "Kolla, vad löjligt de går, mobbarna. Svänger liksom med överkroppen och släpar liksom fötterna framför sig. Det är svårt att gå så i grupp. De måste dansträna för att lyckas..."

Kasten är tvära i enmansföreställningen "Henrik, en tönt" av Henrik Ståhl.
Var och såg den med skolans kamratstödjare idag. Såg hur denna otroligt starka människa står ensam på en scen, framför ett hav av tonåringar fyllda av sina attityder och roller. I början var jag faktiskt orolig att han skulle få avbryta. Han varnade att det var ett beslut han hade tagit, att om han upplevde att föreställningen blev alltför störd, så skulle han stoppa. Det var många som hade mycket svårt att vara tysta. Drygt 160 tonåringar från olika skolor. Inte lätt för någon, men för honom, som stod där och gestaltade sin uppväxt, framför säkert flera som likväl kunde identifiera sig med hans plågoandar. Det är Storartat. Han använde humor, kraftfullt kroppspråk och minspel. Kanske lite för mycket humor ibland, jag ville hitta allvaret mer.Men han hade valt att göra så och har nog en stark poäng med det.
När han så avslutar med att berätta hur hans föräldrar lyckades lyfta honom på rätt sätt, genom att få honom att se skillnaden mellan honom och "dem". Genom att få honom att inse att han hade något som de saknade, ett språk. Så blev han också stark, han överlevde och tog sig ur rollen. När han berättar det och i samma mening berättar hur hans andra "töntkompis", idag två meter lång, fortfarande ber om ursäkt för sig själv och går hukad genom livet, då känner jag hur vreden och sorgen växer i mig. Där nådde han mig med sitt allvar.


Människans svärta
Mobbing, utfrysning, mentalt förtryck och översitteri, är resultatet av en del av människans uslaste sidor. Jag upphör inte att känna upprördhet och ibland ren och klar vrede mot de som utför detta. Trots att jag med hjärnan inser att det ofta finns förklaringar till också det beteendet och att man därför måste hitta ett sätt att angripa problemet utifrån dem. Men oavsett det, kan jag ändå bli så tvärilsken eftersom det beteendet kan förstöra en annan människas liv. Sen är det ju dessutom så att många av de som upplever ett utanförskap, helt enkelt är offer för ett maktutövande. Den som fryser ut, ignorerar eller kränker en annan, behöver inte själv må dåligt. Ibland gör de bara så för att de kan...


Att tysta en virvelvind är inte svårt
Jag har alltid haft vänner, ofta många vänner. Många flyttar har också inneburit många olika vänner sprida på många håll. Men jag har också fått smaka på motsatsen under en kort period. Vill inte kalla det mobbing, även om det uppfyller alla kriterier, eftersom tidsperioden var inte så lång. Jag hade också så här i efterhand turen att få lämna landet, t.o.m.

Året var 1980. Vårterminen skulle börja och jag gick i femman i den spanska skolan i Madrid. Jag var ledsen eftersom jag visste att efter denna termin, skulle vi flytta tillbaka till Sverige. I skolan var jag en virvelvind, jag hade många vänner, främst killar. Jag älskade killar och innerst inne föraktade jag nog tjejer, eller tjejrollen. Vägrade förlika mig med den. Att vara tvungen att ha skoluniform i form av bla. kjol, vägrade jag. Hatade kjol. Hade jeans, punkt slut. Det var jag som påbörjade revolutionen över könsgränserna i min och parallellklassen. Jag gjorde det ingen annan gjorde, på den tiden, i det landet. Jag började umgås med killarna. Några tjejer hängde på. Åh, vad kul vi hade! Visst fanns lite förälskelse med i bilden, men fr.a. jag slapp vara så där "tjejig". Vi var kompisar, på riktigt. Trodde jag.

En dag kom jag till skolan och något nytt hände. Killen som var min vän, men också min första stora hemliga kärlek, betedde sig konstigt. Jag undrade om han var arg på mig. Han drev med mig, pratade bort mig. Jag frågade våra gemensamma kompisar. De hade ingen aning. Tills slut övergick det hela till att han vände bort huvudet när jag kom och höll för näsan. -Varför?? Vad har jag gjort?? Så småningom började alla göra likadant och började frysa ut mig. Alla utom mina två tjejkompisar. De som jag ansåg, fått skjuts av mig in i "gänget". De förstod inte heller, men när de fick en valmöjlighet, valde de bort mig och började umgås med dem.
Mina sista månader i Spanien försvann i tårar. Minns inte någon skolavslutning, minns egentligen inget annat än det där sveket som jag aldrig förstod. Hade jag inte haft mina vänner utanför skolan, hade jag nog inte stått ut. När jag många år senare pratade med en av de där tjejkompisarna, en svensk för övrigt, kan hon fortfarande inte förklara det som hände. Vi har spekulerat i flera orsaker, men det spelar egentligen ingen roll. Själv är jag säker på att delar av mig formades då, jag fick en osäkerhet som gör att jag idag inte alltid känner mig säker på mina vänner. Mitt självförtroende gentemot killar förändrades. Jag har ett stort behov av bekräftelse. Och detta pågick en mycket kort period och jag var aldrig helt ensam. Ställt mot vad så många andra utsätts för varje dag, är det ingenting, det vet jag, men jag har fått ett smakprov. Och det var inte gott.

När en film öppnar en portal till mitt inre

Såg en mysig film igår. Mörkblånästansvart. En annorlunda vardagsdramatik om två bröder i två olika "fängelsemiljöer".

Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.

Barndom i Madrid

Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.

Själens eller hjärnans språk??

Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.

Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.

Längtan och (efter) bekräftelse

Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.


Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.

El muro

På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.