Betygstider...

leder till begränsade tider. Om det dessutom sammanfaller med avslutande examensuppgift för egen del, ja då är det dessutom brist på tid och bloggskrivande hamnar inte lågt upp på listan.

Men nu är jag så gott som förbi, några småsaker kvar bara, som att kommentera elevernas läsloggar. Sommarlovet närmar sig och den inre ron borde snart infinna sig, tyvärr är det inte så denna gång. Den här sommaren innebär nämligen en massa uppbrott. Lite naivt trodde jag att det var jag som skulle stå för det, men så blev det inte. Jag trodde att jag skulle gå vidare och få det där enda jobbet jag hade sökt och så gärna ville ha. Nej, istället blev det den kära och nära kollegan som fick chansen och kvar står jag. Det var ju jag som skulle lämna. Inte bli lämnad. Alltid lika snöpligt.

Inte nog med det, av mitt arbetslag så är det faktiskt totalt fem stycken som inte kommer att vara kvar i höst, p.g.a. nedskärningar som drabbar de olyckliga som inte hade en fast tjänst. Nu ska ju alla byta plats eftersom vi omorganiserar och majoriteten byter arbetsrum och får nya kollegor att samarbeta med, så att några försvinner blir ju inte så uppenbart. Men vad hjälper det dem?

Det är tuffa tider och naturligtvis är det inte helt konstigt att det märks i de flesta sektorer, då ekonomin är det dominospel det är. Men jag kan samtidigt ha svårt att förstå varför en kommun som den jag arbetar i, en av Sveriges allra rikaste, ska behöva lägga ut sådana sparkrav på skolorna? Lutar tyvärr mycket åt att, precis som en undersökning visade, att man uttnyttjar läget för att bli av med de "oönskade". Vidrigt.

Ska i alla fall försöka ladda om inför hösten och utnyttja inspirationen jag ändå fått av kursen och även försöka sprida den bland kollegorna. Men sommaren ska ändå först och främst ägnas åt linoljefärg och mitt bokprojekt. Det är i alla fall ambitionen. Och sen får vi se hur det blir med det, om jag inte tvingas till nedskärningar i den.

Skriftligt omdöme

Apropå de nya direktiven för skolan:
Min kära mor rensade bland gamla ting och fann någon form av brev/omdöme hon fick från min lärare i Spanien när jag slutade där och vi flyttade till Sverige:

"Srs de J.J ha superado el curso con un rendimiento muy satsfactorio. Siento mucho que tenga que marcharse pues el colegio va a perder una excelente alumna, sociable, trabajadora y con gran madurez y responsabilidad.
Un saludo muy fuerte.Mamen"

Tänkte inte översätta, men det var inte så dumt, stora ord :)

Bland inlägg, ordböcker och optiker

Ibland är livet bra underligt. Som nybliven student borde min reella ålder egentligen ha sjunkit drastiskt och skapat en ungdomlig aura kring mig. Jag gnäller på läxor, jagas av dålig samvete och lyckas ständigt hitta absolut supernödvändiga göromål som går före skolarbetet. Som att t.ex. plantera om blommor (hur ofta gör jag sånt?????), städa (hm...), se en otroligt viktig och rolig TV-serie som endast går dagtid (typ The sventiees..), skriva blogginlägg.

MEN, icke! Samtidigt tornar sig nämligen en massa andra märkliga förändringar upp sig. Igår gick det inte att stå emot längre, jag måste gå till optikern. Visst, jag har varit där förut och fått glasögon att använda ibland. Men då sa de att det inte var nödvändigt för egentligen var det ju bara lite fel på ena ögat och kanske kunde en latent skelning (som för övrigt 60% av befolkningen har) bidra till att jag har tyckt att det är jobbigt vid datorn och att läsa böcker sent på kvällen (läs natten). Så egentligen är jag ingen glasögonbärare. Så vad händer då, när jag inser att det här går inte, jag får verkligen skitont i ögonen av att stirra på datorskärmen? Jo, jag slinker in hos optikern och efter avslutad undersökning konstaterar han att jag har en lätt astigmatisk brytning och är på gränsen till översynt och att det vore nog bra med glasögon. Bra så, men han slutar inte...
-Jo, och sen är det ju så att med åldern så blir det ju lite värre, när man närmar sig 40. Ja, han skrattar till, jag är ju också där! Så inte skadar det att hjälpa ögonen.....
Bla, bla, bla, det ville jag ju inte höra, jag är ju student!!

Som om det inte var nog, nu har jag dessutom köpt de dyraste joggingskor jag någonsin betalat för. Och varför det? JO, jag har ju fått problem med fötterna. Visst, det beror ju på att de där fina smala fötterna, så långt ifrån plattfot man kan komma, något jag alltid inbillat mig var bra, inte var så praktiska. Nejdå, "du har ett extremt högt fotvalv och det är jobbigt för fötterna, så nu ska du få ett fotinlägg. Så dina gamla vanliga sneakersskor, platta som marken, är inte att tänka på". VA???! Visst, detta har inte med ålder att göra, men erkänn att begreppet hålfotsinlägg inte låter så ungdomligt...

Det är bara att konstatera, detta är en kropp i förfall, får bara hoppas att den ungdomliga sidan hos mig, som student med koncentrationssvårigheter, ska hålla hjärnan i god trim.

Eller vänta nu.......???

En kamp i positivismens tecken

Fick ett mail häromdagen om vikten av att förhålla sig positiv i alla lägen, något som absolut är värt att tänka på. Genomgår just nu en prövning i denna filosofi.
Fick idag nya besked inför nästa veckas seminarium i Umeå, jag går ju en utbildning på halvfart. Den ansvarige läraren meddelade att vi hade tre böcker till på vår lista, engelskspråkiga dessutom. Inte nog med att det är stressande i sig, det går dessutom inte att hitta böckerna. En finns inte, en annan går endast att beställa via nätet=flera dagars leveranstid och den tredje kan jag hitta ett ex av på Södertörns högskola.

Så hur hanterar man detta i positiv anda?? Ja.....
1. Det betyder att jag kan läsa och har förmånen att få utbilda mig. Absolut!
2. Jag hör uppenbarligen till den minoritet i världen som har tillgång till Intenet.

Men, hur tar det bort stresshormonerna i min kropp? Och det faktum att jag nu får klart för mig att min förmåga att läsa facklitteratur på engelska är grymt eftersatt om inte näst intill obefintlig. Har upptäckt att jag även lider av koncentrationssvårigheter. Så, mitt uppdrag till nästa inlägg blir att hitta den positiva vinkeln på dessa sistnämnda punkter. Om du, kära läsare, har ett tips eller rent av det rätta svaret, tveka inte att höra av dig!

Jag vill så gärna...

Ibland när jag sitter framför en förälder och dennes barn kan jag ibland uppleva en säregen känsla av att se på mig själv utifrån. Inte som en flummig utanför-kroppen-upplevelse, utan en i allra högsta grad konkret känsla. Mitt i ett samtal kan jag höra min röst fortsätta som förprogrammerad, samtidigt som mina tankar far iväg. Jag tar plats i stolen mittemot och blir den förälder jag är. Ofta beror det på att jag vill sitta i den stolen, jag vill vara den där föräldern med det där barnet som trivs i skolan och ser på framtiden med tillförsikt. Andra gånger känner jag istället igen mig och då dras jag motvilligt ned på stolen. Det är i de fallen jag är som mest närvarande. Jag vill så gärna vara den där läraren som jag aldrig fick möta, den där personen som faktiskt kan hjälpa det trasiga, trötta, osäkra eller destruktiva barnet. Önskemålen om en flykt, att få byta en tillvaro mot en annan, att ett skolbyte ska lösa alla problem, motarbetar jag med all min kraft.

De där gångerna jag måste vara en stark vuxen, som kan stötta det ledsna, utstötta, arga barnet, då håller jag ihop. När jag däremot möter "lycka", då är det som svårast. Då kan jag i värsta fall fälla en tår, som jag diskret torkar bort. Likadant kan det vara på avslutningsdagen eller vid skolans musikalpremiär. Då skär smärtan i mig över att jag inte kan vara samma person hemma, att mina barn inte har upplevt samma trygghet och "framgång" i skolan.

Utifrån min yrkesroll, hyser jag en stark tro på att utbildning är viktigt. Inte för att bli framgångsrik och tjäna pengar, inte heller för att bli känd. Definitivt inte för att jag anser att endast hög utbildning är status, utan helt enkelt därför att jag vet att utanförskap kan skapa olycka. Om man inte går ut gymnasiet eller ens grundskolan, så löper du risk att inte komma in på arbetsmarknaden. Och kommer du inte in där, förlorar du din frihet, att välja, att leva. Allt detta vet jag, jag vet att det är viktigt med drömmar, att ha mål, små som stora. Men trots att jag vet detta, lyckas jag inte förmedla det till dem som är viktigast för mig. Istället står jag vid sidan om och ser hur åren går och riskerna ökar. Jag blir en betraktare.

Det mest skrämmande är att jag känner tendensen att ställa mig vid sidan om kan bli en faktor även i privatlivet. Som en överlevnadsreflex. För utan den möjligheten, riskerar tåren i ögat att bli en flod och då drunknar jag.

Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Andra människors betydelse och ansvar

Idag pratade jag med min oändligt kloka och kära vän K som alltid har ett mänskligt perspektiv på allting. Vi talade om skolväsendet och våra barn, extra intressant då jag sjäv är en del av systemet. I det sammanhanget delgav hon mig en skrämmande och kuslig historia. Läs den här!

En psykolog i USA, utförde ett experiment för många år sedan på en klass som skulle börja mellanstadiet. Utfallet fick ett skrämmande resultat, som verkligen visar på hur vi alla är styrda av förutfattade meningar (ingen nyhet kanske), men också vilket enorm effekt det har på hur den vi har uppfattningen om, påverkas i sin tur. Om jag inte förväntar mig något av en person eller kanske t.o.m. utgår från att denne inte förstår något, så är det också så denne agerar. Man lever alltså upp till förväntningarna!!
Jag har genast bestämt mig för att detta exempel måste diskuteras i min skola, för det är just i skolan det kan få så förödande konsekvenser. Det förkroppsligar och förklarar också det som matematikläraren i TV-serien "klass 9a" ständigt återkommer till: att man måste tro på barnen, visa att man har positiva förväntningar!

Shit, vad det är ansvarsfullt att vara människa och särskilt en som arbetar med unga människor!

Ni måste läsa länken, den är för lång att återge ordagrant här, men fruktansvärt aktuell och livsviktig!

Varje gång du möter en människa, måste du se den och alla möjligheter som finns, inte bristerna. Dem har vi alla, men det finns ingen som helst vinst att lyfta fram dem, tänk på det!

En pusselbit ur min verklighet

Mailkonversation kring tid för utvecklingssamtal:

"Jag: Hej! Jag undrar över den tid ni valt, tisdag den 28/2, då är det ju sportlov?..... Menar ni den här veckan eller vecka 10?

Svar: Sportlovet går bra för oss."

Punkt.

Inga vidare kommentarer

De godas tystnad

Tänkte och har skrivit om Bitterfittans återkomst i min lilla röda, men det är inte redo för denna arena än. Tankarna är så många att de trasslar in sig i varandra. Istället finns det som berört mig senast närmast.

Jobbar med min hjärtefråga, respekt och jämlikhet. Dessa de mest utslitna orden i världen. Nästan utan betydelse, men om du studerar dem noga så ser du, att vi måste ge dem upprättelse annars får vi nya hemska ord, som förtryck, makt, översitteri. Jag vill inte det, varken för våra unga killar eller tjejers skull. Därför utför jag nu ett arbete med mina elever som jag inte vet om det gör någon skillnad ,men jag försöker i alla fall.

Utgångspunkten är boken "Flickan och skulden" av Katarina Wennstam. De får läsa den och så tittar vi på statistik, fakta om våldtäkter och synen på sex bland ungdomar. Vi har diskussioner, värderingsövningar och så får de skriva om det de har läst. Det är inte lätt, det sitter djupt. Ibland är tjejerna faktiskt värst, de är snabbast med att döma ut andra tjejer. Är man med flera killar döms man ut direkt, man blir slampa eller hora. Killarna har också en skala, men jag upplever faktiskt att de har en lite mer förmildrad syn. Det som idag var mest intressant var att när jag visade på vad en tio år gammal undersökning av ungdomars syn på våldtäkt sa och vad den kom fram till, så tycktes en liten förändrig ha skett. I alla fall på det teoretiska planet. Det kändes som att de ändå vaknade till lite. När jag frågade vad som krävdes för att en tjej skulle få stämpeln hora och de bl.a. sa att de skulle ha varit otrogna, så blev de lite ställda när jag vände på det. Tidgare hade de nämligen enigt konstaterat att det inte fanns något motsvarande rykte om en killei, alltså att kallas för "player", kunde inte jämställas med "hora". Därför frågade jag då om de kände till några killar som hade varit otrogna och då blev det ju tydligt att det fanns en snedvridning. Fakum var att jag faktiskt tror att det och den övriga diskussionen fick något att hända i huvudet på dem!

Det är det jag vill, att både tjejer och killar ska tänka till och se ojämlikheten i synen på de olika könen. Att det finns en orättvisa som faktiskt drabbar dem båda i förlängningen. Det finns inga vinster i detta för någon som vill ha en kärleksfull och sund relation med det motsatta könet. Men jag vill att de ska få insikt, inte att jag ska stå där och diktera hur det är och det är inte lätt. Jag är inte alls säker på att jag lyckas. Ofrånkomligen är det ett problem att jag är kvinna när jag drar igång det här projektet och när jag har samtalen med killarna. Många av dem skrev i början i sina läsloggar att det var en feminsitisk bok som bara tyckte synd om tjejer. Den synen har i o f s ändrats. Jag delar upp dem efter kön när vi har diskussionerna. Tänkte nog avsluta med att de får mötas.

En annan intressant delfråga, tycker jag är synen på de sexuella behoven, att kilarnas är större. Tack och lov insåg killarna i det här fallet att tjejer trots allt HAR dessa behov, men när det gällde styrkan i dem, så tillstod man att kilarnas var starkare. På den här punkten tror jag synen är så lite till mans, oavsett ålder, vilket är intressant. Personligen tycker jag att jag har tillräclkgt med bevis genom min egen existens och andra vänners historier, för att det inte går att göra någon sådan jämförelse. Killars/mäns behov är mer synligt, det är sant och möjligtvis att tjejer tappar lusten ibland när en kille liksom tränger sig på och ställer krav utan att bry sig om tjejen, inte så konstigt.Men tittar man allmänt på behovet, om relationen är jämlik på det planet, ja då kan en tjej/kvinna många gånger ha mer lust än killen. Åtminstone är det givet att lusten inte alltid sammanfaller. Och nog var jag grymt intresserad i puberteten, men en tjej får tidigt lära sig att hålla på sig, inte visa och inte vilja för mycket. Klart det påverkar utspelet av lusten. Men, hallå, vad är förutsättningen för liv? Varför skulle då en av parterna inte vara intresserad? Det handlar om makt helt enkelt, inget annat! Kan jag förmedla detta, har jag nått lååångt!

Ett annat mål är förstås att de tjejer som faktiskt blir utsatta för övergrepp ska känna att de har stöd av sin omgivning och att gärningsmännen är de som fördöms, dvs. motsatsen till hur det tyvärr väldigt ofta är idag. Det finns ingen och jag menar INGEN ursäkt i hela världen för att en våldtäkt begås!! Och jag vill att alla bra killar ska visa det och höja rösten så att de hörs, för de finns, men Martin Luther Kings sorgliga formulering håller i sig: "Det är inte de onda som är faran, utan de godas tystnad" (typ, ej direktcitat).

Så, alla bra tjejer och killar, låt, ropa, säg ifrån, visa att ni finns! Ju fler som gör det desto fler blir vi, det är så det funkar.