Jag tränar på att bli en gladare prick

Jag fortsätter i positivismens anda och försöker finna nya perspektiv på livet:

När jag är orolig för hur det ska gå för mina barn - gläds åt att jag har barn att vara orolig för.
Om jag är irriterad på världen, familjen och bara vill vara ensam - se det fantastiska i att jag faktiskt kan välja, jag har medmänniskor omkring mig.

Och den svåra nöten:
När stresshormonerna rasar i kroppen, ja, jag vet inte, kanske kan jag använda dem för att få energi och faktiskt komma iväg på den där löprundan jag planerar idag?

Nej, den sista var inte så bra, men jag ska fortsätta fundera. Och hörrni, detta inlägg innehåller faktiskt inte ett spår ironi!

En kamp i positivismens tecken

Fick ett mail häromdagen om vikten av att förhålla sig positiv i alla lägen, något som absolut är värt att tänka på. Genomgår just nu en prövning i denna filosofi.
Fick idag nya besked inför nästa veckas seminarium i Umeå, jag går ju en utbildning på halvfart. Den ansvarige läraren meddelade att vi hade tre böcker till på vår lista, engelskspråkiga dessutom. Inte nog med att det är stressande i sig, det går dessutom inte att hitta böckerna. En finns inte, en annan går endast att beställa via nätet=flera dagars leveranstid och den tredje kan jag hitta ett ex av på Södertörns högskola.

Så hur hanterar man detta i positiv anda?? Ja.....
1. Det betyder att jag kan läsa och har förmånen att få utbilda mig. Absolut!
2. Jag hör uppenbarligen till den minoritet i världen som har tillgång till Intenet.

Men, hur tar det bort stresshormonerna i min kropp? Och det faktum att jag nu får klart för mig att min förmåga att läsa facklitteratur på engelska är grymt eftersatt om inte näst intill obefintlig. Har upptäckt att jag även lider av koncentrationssvårigheter. Så, mitt uppdrag till nästa inlägg blir att hitta den positiva vinkeln på dessa sistnämnda punkter. Om du, kära läsare, har ett tips eller rent av det rätta svaret, tveka inte att höra av dig!

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!

Arbetets boja löses sakta upp

Snart, snart är det över och jag blir fri!

Jag har precis klickat på sändknappen och skickat iväg mitt arbete. Nu är det bara ventilering och opponering kvar, men det lär ju ta varje ledig stund denna vecka så det blir bara den här kvällen jag kan pusta ut lite. Faktum är att jag ändå är lite stolt över mig själv, trots bröllopsfest igår (inte min egen;)), så har jag suttit här idag och jobbat.



Inser också att maj är nog den absolut sämsta månaden socialt sett, i en lärares kalenderår. Synd eftersom det också är den finaste tycker jag. Men så är det. Därför har ju mitt lilla skötebarn "Modig Svart" fått lida och det vill jag ju ta igen ju, men vet inte hur. Faktum är att jag allvarligt överväger att skaffa mobilt bredband bara för att kunna skriva på landet. Vet inte vad H tycker om det, vi har ju knappt el där och definitivt ingen TV och så skulle det ju vara. Samtidigt har jag ju tänkt börja skriva på den Boken denna sommar, så datorn ska ju ändå med. Hm, vi får se.

Fredagsvana önskas

Jag är medveten om att jag upprepar mig, men
igår kom jag hem efter en... stressig dag. Trött, särsklit med tanke på att jag visste att helgen skulle bli fylld med ännu mer arbeteoch dessutom städning.

Men vad händer? Sonen min möter mig i hallen med ett stort flin i sitt söta ansikte. Det är inte ofta han ens sticker ut huvudet från rummet när man kommer hem..
-Va e de? undrar jag.
-Titta! ler han och öppnar dörren till badrummet. Jag sticker in näsan och... WOW! Rummet glänser, han har städat på helt eget bevåg och dagen innan även sitt rum, vilket förklarar skurhinken som stod framme.

Jag vet, detta är på gränsen till både patetiskt och löjligt, men jag gick omkring med ett flin under kvällen och varje gång jag hamnar i badrummet känner jag mig liksom lycklig. Patetiskt att jag överhuvudtaget skriver om det och lite löjligt att det inte är självklart att familjen spontant städar (särskilt med tanke på min tidigare feministiska svada...).

Men, jag är glad ändå. Så glad att sonen till slut sa, att det här kanske jag ska göra till en fredagsvana! (*ler STORT*)

Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Morgonfilosofi

Tidig morgon. Framme vid spärrarna. Mycket riktigt, de spärrar.
Drar kortet. Rött kryss.
Drar igen.
Höjer blicken mot tavlan,
shit, mitt tåg rullar in.
Drar igen. Nix.
Byter spärr. Drar kortet igen.
Ja, grönt!
Passerar igenom, men tåget har ju gått.
Alltså, går jag ner mot perrongen.

Sensmoral: SL har engagerat sig i antistressarbetet, genom att stoppa i tid och minska onödigt springande! Tack!