Om svårigheten att räcka till

En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.

Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.

Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.

I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!

MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??

Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!

Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.

Men.

Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!

Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.

Blokbok?

Idag är jag sjuk, grymt sjuk! För första gången sen jag var barn har jag feber..... Tyck synd om mig!!!
Men jag har ändå gjort en stor sak idag, jag har nu publicerat en bloggbok på vulkan.se. Tänkte i min naivitet vara med i Blokbokstävlingen de arrangerar. Syftet för mig är mest en kul grej, jag inbillar mig verkligen ingenting, men de har en intressant idé på Vulkan. Vem som helst kan alltså publicera en pocketbok hos dem!

Geggig som jag är i huvudet just nu, är jag inte helt på det klara med hur man gör med deltagandet, om man ska nomineras. I så fall heter min Modig Svart om någon skulle ha lust att göra det.

Vi hörs igen på andra sidan "flunsan"!

Blä!

Igår kollapsade mitt system. Mitt inre alltså. Märkligt hur en dag liksom kan försvinna i ett intet, inte orka göra, inte orka tänka något. Vaknade på natten och insåg att jag nog drabbats av något jag endast upplevt ett mycket fåtal gånger i mitt liv, magsjuka.
Jahapp, bara att ta emot och böja sig. Det är liksomsvårt att kämpa emot de primära behoven. Min lördag gick alltså hastigt från att vara tänkt som dagen då hela H´s jobbgrupp med respektive skulle komma på middag. Dagen han planerat så länge.. Till att bli en dag i sängen, soffan, toaletten. Inte ens gick det att surfa, ingen kraft fanns. Trist. H åkte iväg till annan ort med hela middagen och många kassar öl.
Idag har jag äntligen ätit en rostad macka och en kopp te. Börjar leva igen. Skönt!
Snart kanske jag orkar skriva något vettigt igen också :)