Sommar i stan

Dagarna går, med sol på balkongen, fönstershopping, videofilmer i stora lass (såg en fantastisk film, Little Miss Sunshine, en pärla jag velat se länge, mm..), lek med datorn, installering av raouter (tog en hel förmiddag....:( ) och allmänt softande. Men det är rätt ensamt i stan, var är alla? ;) Jaså, det är sommar!

Men mycket skrivande har det inte blivit. Leker med tanken att jag borde ta med mig datorn och sätta mig på något mysigt ställe, t.ex. stället på hörnan som har en lååång soffa med en massa kuddar. Kan/får man göra så? Känner i alla fall att jag behöver vara ensam för att skriva, texten är så känslosam.

Offer för den materiella lyckan

...är jag idag. Äntligen nybliven ägare till en laptop, en ASUS X53 blev det. Lagom för mig och jag känner mig nöjd. Läste dessutom igenom mina första tre sidor på boken och tro det eller ej, men jag är rätt nöjd. Det känns som en riktig början. Det känns som en ungdomsbok, men det kommer nog att utveckla sig, den ska ju ha två perspektiv. Vi får se, det känns i alla fall fantastiskt att ha börjat få ner det där som har rört sig i huvudet så länge. Nu gäller det bara att hitta tiden och inspirationen.

Min vän som jag nyss pratade med, var euforisk efter nio dagars yogakurs, varav fem dagar i tystnad. Entusiasmen smittade verkligen av sig, så mitt materiella begär kändes lite märkligt. Men jag känner att jag har en ursäkt ;) Min pryl ska ju användas till mina själsliga behov, den är ett andligt verktyg! Hoppsan, nu slog jag nog rekord i bortförklaringar.

Ha det gott därute!!

Ängel i mitt rum

Trots min närmast ateistiska läggning, har jag en vurm för änglar och vad de symboliserar och denna helg fick jag mitt lystmäte. En ängel från Umeå besökte mig, en av de få som har följt mig under många år genom livet. Vi träffas inte så ofta men finns alltid där för varann. Det har inte alltid varit lätt och så ska det nog inte vara heller.

Hon hade gåvor med sig, bortsett från sig själv.


Tänker ofta på ensamhet, den ensamhet som vi alla i slutändan bär som ett faktum. Hur mycket vi än försöker komma nära någon, så är vi ensamma i själen. Tvillingsjälar tror jag inte på, i den mån att man har en självklar tillhörighet. Ingen kan känna oss på djupet, alltid finns det några hemligheter och brådsvarta djup som vi själva måste ta hand om. Detta var under många år en stor sorg för mig, men idag ser jag på det med försoning, kanske för att jag inser fördelarna. Motsatsen är egentligen alldeles för farlig och svår.

Däremot finns det människor som kommer nära, väldigt nära och orsaken till det är nog många gånger just att man delar denna insikt i livets sköra faktum. Jag är glad att de finns och hoppas också kunna ge den glädjen till någon.

Med just denna vän har jag en framtidsdröm. Vi ska äga ett hus tillsammans någonstans på västkusten, kanske i Danmark? Där ska vi ha ett vindpinat hem i trä med en stor veranda mot havet och med den viktigaste attiraljen av dem alla: En hammock i trä. Den ska hänga i kedjor på verandan och där ska vi sitta och betrakta det oändliga och samtala om livet som har varit. Bilden är så vacker att den ger hopp om ålderdomen, om än en någon romantisk bild, men vad vore vi utan drömmar?

Köpte också en liten glasängel i en låda till en liten flicka jag känner som nog behöver den. Inte så vacker men med en viktig uppgift. Det var en "Angel Worry Box", man ska ge den lilla figuren sina sorger, sin oro och sina rädslor, så tar den hand om dem så att man får frid i sinnet. Mycket sympatisk tanke tycker jag.

Jag gillar symbolik, det underlättar i det svåra.

Andra människors betydelse och ansvar

Idag pratade jag med min oändligt kloka och kära vän K som alltid har ett mänskligt perspektiv på allting. Vi talade om skolväsendet och våra barn, extra intressant då jag sjäv är en del av systemet. I det sammanhanget delgav hon mig en skrämmande och kuslig historia. Läs den här!

En psykolog i USA, utförde ett experiment för många år sedan på en klass som skulle börja mellanstadiet. Utfallet fick ett skrämmande resultat, som verkligen visar på hur vi alla är styrda av förutfattade meningar (ingen nyhet kanske), men också vilket enorm effekt det har på hur den vi har uppfattningen om, påverkas i sin tur. Om jag inte förväntar mig något av en person eller kanske t.o.m. utgår från att denne inte förstår något, så är det också så denne agerar. Man lever alltså upp till förväntningarna!!
Jag har genast bestämt mig för att detta exempel måste diskuteras i min skola, för det är just i skolan det kan få så förödande konsekvenser. Det förkroppsligar och förklarar också det som matematikläraren i TV-serien "klass 9a" ständigt återkommer till: att man måste tro på barnen, visa att man har positiva förväntningar!

Shit, vad det är ansvarsfullt att vara människa och särskilt en som arbetar med unga människor!

Ni måste läsa länken, den är för lång att återge ordagrant här, men fruktansvärt aktuell och livsviktig!

Varje gång du möter en människa, måste du se den och alla möjligheter som finns, inte bristerna. Dem har vi alla, men det finns ingen som helst vinst att lyfta fram dem, tänk på det!

Blokbok?

Idag är jag sjuk, grymt sjuk! För första gången sen jag var barn har jag feber..... Tyck synd om mig!!!
Men jag har ändå gjort en stor sak idag, jag har nu publicerat en bloggbok på vulkan.se. Tänkte i min naivitet vara med i Blokbokstävlingen de arrangerar. Syftet för mig är mest en kul grej, jag inbillar mig verkligen ingenting, men de har en intressant idé på Vulkan. Vem som helst kan alltså publicera en pocketbok hos dem!

Geggig som jag är i huvudet just nu, är jag inte helt på det klara med hur man gör med deltagandet, om man ska nomineras. I så fall heter min Modig Svart om någon skulle ha lust att göra det.

Vi hörs igen på andra sidan "flunsan"!