Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Ängel i mitt rum

Trots min närmast ateistiska läggning, har jag en vurm för änglar och vad de symboliserar och denna helg fick jag mitt lystmäte. En ängel från Umeå besökte mig, en av de få som har följt mig under många år genom livet. Vi träffas inte så ofta men finns alltid där för varann. Det har inte alltid varit lätt och så ska det nog inte vara heller.

Hon hade gåvor med sig, bortsett från sig själv.


Tänker ofta på ensamhet, den ensamhet som vi alla i slutändan bär som ett faktum. Hur mycket vi än försöker komma nära någon, så är vi ensamma i själen. Tvillingsjälar tror jag inte på, i den mån att man har en självklar tillhörighet. Ingen kan känna oss på djupet, alltid finns det några hemligheter och brådsvarta djup som vi själva måste ta hand om. Detta var under många år en stor sorg för mig, men idag ser jag på det med försoning, kanske för att jag inser fördelarna. Motsatsen är egentligen alldeles för farlig och svår.

Däremot finns det människor som kommer nära, väldigt nära och orsaken till det är nog många gånger just att man delar denna insikt i livets sköra faktum. Jag är glad att de finns och hoppas också kunna ge den glädjen till någon.

Med just denna vän har jag en framtidsdröm. Vi ska äga ett hus tillsammans någonstans på västkusten, kanske i Danmark? Där ska vi ha ett vindpinat hem i trä med en stor veranda mot havet och med den viktigaste attiraljen av dem alla: En hammock i trä. Den ska hänga i kedjor på verandan och där ska vi sitta och betrakta det oändliga och samtala om livet som har varit. Bilden är så vacker att den ger hopp om ålderdomen, om än en någon romantisk bild, men vad vore vi utan drömmar?

Köpte också en liten glasängel i en låda till en liten flicka jag känner som nog behöver den. Inte så vacker men med en viktig uppgift. Det var en "Angel Worry Box", man ska ge den lilla figuren sina sorger, sin oro och sina rädslor, så tar den hand om dem så att man får frid i sinnet. Mycket sympatisk tanke tycker jag.

Jag gillar symbolik, det underlättar i det svåra.