Alexander Supertramp

Under fyra dagar var jag uppfylld av en historia. Allt jag hörde och allt jag såg, väckte associationer till samma sak. Innan sömnen tog mig och när jag vaknade, fanns den på näthinnan. Jag har sett en av de sällsynta filmer som liksom intar en och sätter igång ens tankar. Icke förvånansvärt ett verk av Sean Penn.

Jag vill härmed rekommendera, nej, beordra alla som är lika sena i starten som jag, att genast masa sig ner till närmsta vidoebutik, eller om man hellre vill, besöka thepiratebay och införrskaffa "Into the wild". Based on a true story. Men skildrad med kärlek. Och kanske ännu hellre, köp boken! Det ska jag.

Historien väcker längtan, närhet och en oändlig ömhet när man får följa den varma, i grunden olycklige "Alexander Supertramps" jakt på frihet och harmoni.
Hör gärna av dig sen och berätta vad du tänkte!

Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!

Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Stolthet och hopp

Jag är stolt.
Skulle kunna skriva det varje dag, men det blir tjatigt.
Idag är jag det i alla fall, stolt över min flicka, stolt över mig själv, att jag vågade släppa, lite. Hon har redan vunnit sin strid, egentligen kan hon komma hem nu, fast det vill hon inte.

När hon vill, så finns jag här.

Ängel i mitt rum

Trots min närmast ateistiska läggning, har jag en vurm för änglar och vad de symboliserar och denna helg fick jag mitt lystmäte. En ängel från Umeå besökte mig, en av de få som har följt mig under många år genom livet. Vi träffas inte så ofta men finns alltid där för varann. Det har inte alltid varit lätt och så ska det nog inte vara heller.

Hon hade gåvor med sig, bortsett från sig själv.


Tänker ofta på ensamhet, den ensamhet som vi alla i slutändan bär som ett faktum. Hur mycket vi än försöker komma nära någon, så är vi ensamma i själen. Tvillingsjälar tror jag inte på, i den mån att man har en självklar tillhörighet. Ingen kan känna oss på djupet, alltid finns det några hemligheter och brådsvarta djup som vi själva måste ta hand om. Detta var under många år en stor sorg för mig, men idag ser jag på det med försoning, kanske för att jag inser fördelarna. Motsatsen är egentligen alldeles för farlig och svår.

Däremot finns det människor som kommer nära, väldigt nära och orsaken till det är nog många gånger just att man delar denna insikt i livets sköra faktum. Jag är glad att de finns och hoppas också kunna ge den glädjen till någon.

Med just denna vän har jag en framtidsdröm. Vi ska äga ett hus tillsammans någonstans på västkusten, kanske i Danmark? Där ska vi ha ett vindpinat hem i trä med en stor veranda mot havet och med den viktigaste attiraljen av dem alla: En hammock i trä. Den ska hänga i kedjor på verandan och där ska vi sitta och betrakta det oändliga och samtala om livet som har varit. Bilden är så vacker att den ger hopp om ålderdomen, om än en någon romantisk bild, men vad vore vi utan drömmar?

Köpte också en liten glasängel i en låda till en liten flicka jag känner som nog behöver den. Inte så vacker men med en viktig uppgift. Det var en "Angel Worry Box", man ska ge den lilla figuren sina sorger, sin oro och sina rädslor, så tar den hand om dem så att man får frid i sinnet. Mycket sympatisk tanke tycker jag.

Jag gillar symbolik, det underlättar i det svåra.

Innan jag går och lägger mig 2

Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!

Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap

Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang

Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....

Natti.

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Det blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov!

Just hemkommen från en sån där tur som jag inte var upplagd för. Jag var inte särskilt upplagd för att åka iväg, det kändes jobbigt och andra saker uptog mitt sinne. H som älskar paradiset på kullen, var beredd att åka själv. Det har t.o.m varit så att ett bråk har varit på uppseglande kring huset, vårt projekt som inte skulle vara en boja. Men ibland är jag så splittrad.

Trots dessa känslor klev jag in i bilen och vi körde våra 35 mil och jag landade i Paradiset. Fågelkvitter, jord under naglarna, sol, pionknoppsarméer, bad i månskenet, kärlek! Och så rättade jag ett par timmar...

Precis samma mönster som Thailandsresan. Stort motstånd eller åtminstone, avsaknad av upphetsning eller förväntningar. Vill nästan inte. Och hur blev det?

Tur att det inte alltid blir som man har tänkt sig!

Dagens betraktelse

Pratade med en kollega idag om detta med förståelse och förlåtelse. Jag har flera gånger stött på i jobbet, flickor som lider av sitt förhållande till sin mamma. Ett lidande som nästan tar sitt uttryck i hat. Vi talade också om hur vi bland vuxna, träffar människor som när det kommer till förhållandet till sina föräldrar, kan var totalt oförsonliga. Förmågan till förståelse för deras beteende, finns inte. Trots att man känner till förälderns bakgrund, som i sin tur har påverkat dennes beteende. Man kan till och med ha ett jobb som handlar om att just vårda och behandla människor med traumatiska upplevelser i barndomen, men kan ändå inte ta till sig de som står en närmast.

Vad vi ändå kom fram till var att den där insikten och då medföljande förståelsen för föräldrarnas beteende, visst kunde komma, men väldigt sent. Vi frågade oss varför det ska behöva ta så lång tid? Och frågan blir då förstås, eller konstaterandet, att man inte kan förvånas över hatet i världen, när det är så svårt med dem som som står oss närmast.

Kanske handlar det om okunskap också? En kvinna hade öppnat sina ögon först då pappan hade gått bort, först då hon satt med hans dagböcker i handen och läste och insåg vad som var bakgrunden. Att en människa som tidigt i nioårsåldern, ryckts från sina föräldrar för att arbeta med flottning, eller mamman som vid elva årsålder valdes ut ur en stor barnaskara att ta hand om, städa, tvätta och laga mat, åt två fullvuxna män, långt hemifrån, får men. Svårigheter att knyta an behöver inte ens ha så starka historier bakom sig, det kan vara ännu enklare.

Lösningen måste därför bli:
kommunikation!
Prata med varandra och lyssna! Extra svårt mitt i den brinnande tonåren, men senare, då finns inga ursäkter.

Steg 3

Jag sitter mitt i skilsmässans storm.
Tårar och ljudlösa skrik fyller mitt inre.
Jag vill aldrig mer hamna i oväder igen.
Jag vill vara ensam och stark, tänker klara mig själv.
Jag älskar mina barn. Jag gör det för dem.


Två år senare är jag fast.
Nätterna ägnas åt att längta och gråta över den där hopplösa Göteborgaren som inte vågar ta emot hela mig.

Ett år senare delar vi tak och ekonomi.

Blir det någonsin som man har tänkt sig?

Ljuset i tunneln

Jag har en ny hjälte i mitt liv! Hon har visat mig en glimt av ljuset. Tänk att det kan svänga så! Med varsam hand hanterar denna studievägledare min dotter och fast men vänligt, styr hon upp det jag inte har lyckats med. Hennes erfarenhet tillsammans med klokt och insiktsfullt handlande, tycks hon nå fram. Hon förstår utan att jamsa med. Nu har hoppets gnista ännu en gång tänts och jag kan nu försiktigt avvakta en liten förändring. Äntligen når mitt leende upp till ögonen igen, jag kan ärligt skratta och känna hur värmen sprider sig i bröstet, om än försiktigt, ytterst försiktigt.
Fortsättning följer.