Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Steg 2

Jag sitter på ett tåg. Jag är på väg in i friheten.
Världen rusar förbi utanför fönstret och jag är en del av den.
Jag vill påbörja mitt resande liv.
Jag vill bli fri, uträtta stordåd.
Jag överväger om jag verkligen ska fortsätta mitt förhållande.
Interrailkortet värmer i fickan, världen ligger framför mig.

Två år senare sitter jag i en tvåa i Stockholm, med världens vackraste bebis i min famn.
Tåget lämnade perrongen utan mig.

Ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig.