Det rinner blod i Gaza

Jag har varit svår att "tända" på sista tiden, men nu bara måste jag. För att citera ett jäkligt bra insändarsms till Metro idag:
"Det är ett HELVETE när det regnar på stackars svenska turister i Thailand, så att deras semesterresa förstörs.
Det är ett HELVETE när det regnar bomber över Gaza och invänarnas liv förstörs"

(Typ, inte direktcitat)

Just nu är jag så uppfylld av vanmakt och hopplösa känslor inför denna eviga konflikt som nu har eskalerat till ren massaker! Vad krävs för att det ska bli ett slut på förtrycket och fred för båda sidor? Har inte alla möjliga instanser redan försökt medla?? Vad är det som kan skapa sådan likgiltighet inför mord? Personligen tycker jag faktiskt även att en soldats liv är värdefullt, då jag motsätter mig krig överhuvudtaget, men naturligtvis innebär det en ännu störr tragedi när civila också drabbas. Att skylla på att Hamas har "placerat ut sig och sina vapen bland civila" räcker ingenstans! För vem är det som "straffas"? Knappast Hamas, utan Ali och Safed och deras barn. Det handlar om liv!

Som jag kanske har nämnt tidigare så läste jag en så oerhört bra krönika för en tid sedan om självmordsbombare där författaren hänvisade till en intressant undersökning. Den skulle ha visat att i princi alla självmordsbombare har sitt ursprung i ockuperade områden. Att det är den maktlöses vapen. Inget försvar men en förklaraing och en spridning av ansvaret för uppkomsten. Dessutom, menade han, att det även förhöl sig som så att det inte alls var övervägande muslimer som begick denna typ av terrordåd.

Slutsatsen av detta tycker jag är att vi så gärna vill förenkla och skapa en bild av fienden som passar in i nutida strömningar, dvs att vi skyller på religionen och underförstått en sorts rasistiskt tänkande kring Mellanösterns problem. Jag önskar jag kunde återge källan och ta del av undersökningen direkt, men liksom så många andra gånger, glömde jag klippa ut och spara (kan inte klippa direkt i tidningen eftersom det är fler som ska läsa den efter mig...:P).

Jag upplever som sagt en maktlöshet över att inte kunna påverka situationen och bidra till att denna låsta situation kan lösas, men ett litet strå kan jag kanske dra på lördag. Gör det du med!

KOM TILL SERGELS TORG KL 13.00 OCH DEMONSTRERA!!! Mot massakern och för freden.

Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!