Lailas öde

Tusen strålande solar.
Det gör faktiskt fysiskt ont. Slutade läsa i morse. Vill inte läsa mer. Vill läsa. Vad gör man när insikten faller över en som en bomb? Ja, inte för att jag inte visste, men när man släpper in tanken, att så här djävla illa är det någonstans. Samtidigt som många vet, men inget gör något.

Tankarna går till förtryck, kvinnoförtryck, förtryck överhuvudtaget. Försöker förstå varför, tänker på när vi ibland diskuterar kulturella olikheter i världen. Som att detta med att kvinnor ska täcka sig för att få respekt. Jag har försökt förstå de olika perspektiven, att det kanske kan finnas en befriande tanke i att slippa konkurerra och ge efter för alla krav som vårt kroppsfixerade samhälle har skapat. Men med inblicken i den talibanska världen som målas upp i boken, så inser jag att jag aldrig får acceptera ofrihet som ett medel för att nå respekt. Lika villkor är naturligtvis det som gäller, självklart! Har jag förstås alltid tyckt.

Hosseini beskriver hur väst vände ryggen till Afghanistan samma dag Sovjet tågade ut och senare när järnridån föll helt och det kalla kriget upphörde, ja, då var det inte längre så viktigt. Det som sedan hände, skedde med vårt goda minne. Först 11 år senare vaknade världen till, men var det för att undsätta förtryckta människor?? Icke, utan för att försvara väst mot "terrorismen"... Var finns den äkta medkänslan? Solidariteten??

Jag undrar så hur människor mår nu i Kabul? Varför vet jag så lite om det? Måste ta reda på mer. En sak står i alla fall klar, den som förtrycker är en rädd människa, en ensam människa. Bränn alla burkor, både fysiska och psykiska!