Jag fortsätter i positivismens anda och försöker finna nya perspektiv på livet:
När jag är orolig för hur det ska gå för mina barn - gläds åt att jag har barn att vara orolig för.
Om jag är irriterad på världen, familjen och bara vill vara ensam - se det fantastiska i att jag faktiskt kan välja, jag har medmänniskor omkring mig.
Och den svåra nöten:
När stresshormonerna rasar i kroppen, ja, jag vet inte, kanske kan jag använda dem för att få energi och faktiskt komma iväg på den där löprundan jag planerar idag?
Nej, den sista var inte så bra, men jag ska fortsätta fundera. Och hörrni, detta inlägg innehåller faktiskt inte ett spår ironi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar