När jag pluggar något, brukar andra göromål utöva en stor lockelse på mig, vanligtvis sådant som roar mig och inte är så krävande (eftersom det roar mig). Ibland kan förstås också studierna vara underhållande, men för det mesta kräver det ju något tillbaka. Brukar tänka att det beror på mina koncentrationssvårigheter eller helt enkelt lättja.
Hursomhelst är en av de aktiviteter jag säger till mig själv att jag inte borde göra, att läsa skönlitteratur. Och hur brukar det fungera med sådant man inte får göra??? Naturligtvis, lockelsen ökar och har man dessutom väldigt lätt för att falla för frestelser, vilket är ett överdimensionerat karaktärsdrag hos mig, så sitter jag där till slut med den där boken som jag absolut inte kan lägga från mig. "Om jag bara läser klart den här, så ska jag gå vidare med xxxx studielitteratur". Jag kommer i alla fall aldrig bli forskare, så är det bara. Undrar om det finns något yrke där man får läsa böcker hela dagarna???? Jo, just det, hon på Metro som skriver om pocketböcker, henne skulle man avsätta och insätta mig på hennes plats :D
För några år sedan, i vuxen ålder, upptäckte jag kriminalboksgenren, en sort som jag tidigare föraktat. Ja, jag har varit ganska svart/vit i mina åsikter en gång i tiden. Trots att jag aldrig hade läst någon... Som extraknäck hade jag under en höst jobb som försäljare på bokklubben Svalan och fick då läsa böcker för att veta något om det jag skulle sälja. Då fick jag Skulptrisen av Minette Walters i min hand och jag var såld. Efter detta följde en tid då jag ofta, ofta kastade mig över diverse kriminalromaner. Jag har avverkat Liza Marklund (Sprängaren var en upplevelse, efterföljarna fyllde mig inte riktigt med samma glädje, men, underhållande...), Camilla Läckberg, Jent Evanovich, Peter Robinson, Fossum, m. många fl. Spänningen och den snabba lästakten passade väl in i mitt liv, att få totalt fly världen och vardagliga bekymmer. Idag har jag faktiskt tappat intresset rätt mycket för dessa, men en och annan slinker med ibland.
Hursomhelst har denna inblick i en genre helt slipat av min litteratursnobbism, eftersom jag anser att läsning fyller så många funktioner för de som läser och ska göra det. Men det finns ändå något jag får insikt i då och då och det är den där kvalitetskillnaden, som också gör att man känner en beundran för den som skriver. Det är också den som ger mig skrivkramp och skriftlig afasi. Denna känsla inträder då jag plötsligt snubblar över en bok som är i mina ögon nyskapande, när en författare har hittat sitt eget språk och skriver som ingen annan. Ofta går det inte lika fort att sluka dem men det gör ingenting (jo, skulle kanske mina nuvarande lärare protestera) utan njutningen förlängs. En av alla dessa böcker med en egen nerv är den bok jag precis har läst om, eftersom den ingick i det skönlitterära projekt jag nu genomför med min klass. Boken heter "Kalla det vad fan du vill" och författaren är Marjaneh Bakhtiari. Går i o f s snabbt att ta sig igenom, men har en så härlig spets mot allt och blottlägger människors beteenden och fördomar. Hos alla! Underbart, man får skratta och gråta och tänka! Något som ytterligare gjort mig glad, är att det visade sig att hon i dagarna kommer ut med sin andra bok och vi som hade tänkt förbättra vår ekonomi och sluta slösa, så jag får väl släntra iväg till biblioteket. Tyvärr råkar jag ju något emot mina ideal, lida av habegär särskilt ifråga om böcker:(.
En annan bok som just nu ger mig den där härliga känslan av att läsa ett nytt språk och som jag tacksamt fått som ett tips, är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag vill också kunna skriva med en personlig röst.
Tack Gutenberg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar