Apropå att läsa

När jag pluggar något, brukar andra göromål utöva en stor lockelse på mig, vanligtvis sådant som roar mig och inte är så krävande (eftersom det roar mig). Ibland kan förstås också studierna vara underhållande, men för det mesta kräver det ju något tillbaka. Brukar tänka att det beror på mina koncentrationssvårigheter eller helt enkelt lättja.

Hursomhelst är en av de aktiviteter jag säger till mig själv att jag inte borde göra, att läsa skönlitteratur. Och hur brukar det fungera med sådant man inte får göra??? Naturligtvis, lockelsen ökar och har man dessutom väldigt lätt för att falla för frestelser, vilket är ett överdimensionerat karaktärsdrag hos mig, så sitter jag där till slut med den där boken som jag absolut inte kan lägga från mig. "Om jag bara läser klart den här, så ska jag gå vidare med xxxx studielitteratur". Jag kommer i alla fall aldrig bli forskare, så är det bara. Undrar om det finns något yrke där man får läsa böcker hela dagarna???? Jo, just det, hon på Metro som skriver om pocketböcker, henne skulle man avsätta och insätta mig på hennes plats :D

För några år sedan, i vuxen ålder, upptäckte jag kriminalboksgenren, en sort som jag tidigare föraktat. Ja, jag har varit ganska svart/vit i mina åsikter en gång i tiden. Trots att jag aldrig hade läst någon... Som extraknäck hade jag under en höst jobb som försäljare på bokklubben Svalan och fick då läsa böcker för att veta något om det jag skulle sälja. Då fick jag Skulptrisen av Minette Walters i min hand och jag var såld. Efter detta följde en tid då jag ofta, ofta kastade mig över diverse kriminalromaner. Jag har avverkat Liza Marklund (Sprängaren var en upplevelse, efterföljarna fyllde mig inte riktigt med samma glädje, men, underhållande...), Camilla Läckberg, Jent Evanovich, Peter Robinson, Fossum, m. många fl. Spänningen och den snabba lästakten passade väl in i mitt liv, att få totalt fly världen och vardagliga bekymmer. Idag har jag faktiskt tappat intresset rätt mycket för dessa, men en och annan slinker med ibland.

Hursomhelst har denna inblick i en genre helt slipat av min litteratursnobbism, eftersom jag anser att läsning fyller så många funktioner för de som läser och ska göra det. Men det finns ändå något jag får insikt i då och då och det är den där kvalitetskillnaden, som också gör att man känner en beundran för den som skriver. Det är också den som ger mig skrivkramp och skriftlig afasi. Denna känsla inträder då jag plötsligt snubblar över en bok som är i mina ögon nyskapande, när en författare har hittat sitt eget språk och skriver som ingen annan. Ofta går det inte lika fort att sluka dem men det gör ingenting (jo, skulle kanske mina nuvarande lärare protestera) utan njutningen förlängs. En av alla dessa böcker med en egen nerv är den bok jag precis har läst om, eftersom den ingick i det skönlitterära projekt jag nu genomför med min klass. Boken heter "Kalla det vad fan du vill" och författaren är Marjaneh Bakhtiari. Går i o f s snabbt att ta sig igenom, men har en så härlig spets mot allt och blottlägger människors beteenden och fördomar. Hos alla! Underbart, man får skratta och gråta och tänka! Något som ytterligare gjort mig glad, är att det visade sig att hon i dagarna kommer ut med sin andra bok och vi som hade tänkt förbättra vår ekonomi och sluta slösa, så jag får väl släntra iväg till biblioteket. Tyvärr råkar jag ju något emot mina ideal, lida av habegär särskilt ifråga om böcker:(.

En annan bok som just nu ger mig den där härliga känslan av att läsa ett nytt språk och som jag tacksamt fått som ett tips, är Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag vill också kunna skriva med en personlig röst.

Tack Gutenberg!

Framsidan

Apropå böcker. Om jag inte var lärare har jag ett annat drömjobb, eller rättare sagt ett kall, ett samhällsviktigt uppdrag som någon borde ta tag i. Jag tänker på de som formger framsidan på en bok.

Det är viktigt att läsa, alla borde läsa och då menar jag inte djupa faktaböcker eller intellektuella djupdykningar, utan även vanliga romaner. Alla måste inte fördjupa sig i de tyngsta böckerna, men alla bör få förmånen att njuta av upplevelser i form av en bra berättad historia, få inblick i nya perspektiv på tillvaron för att på så sätt utveckla sin social kompetens. Och vad är människan om inte en social varelse, vi lever tätt tillsammans och måste kunna samarbeta för att världen ska utvecklas till det bättre. Ju fler perspektiv vi kan få, desto bättre. Slutsatsen blir alltså att även läsandet av "vanliga" romaner är en viktig samhällsfråga.

Men, hur ser det då ut? Jo, titta på t.ex. pockethyllan i bokaffären. Hur gör du när du ska välja en bok? Du utgår naturligtvis först från framsidan. Baksidestexten är naturligtvis sedan avgörande och personliga rekommendationer. Men, det första steget är framsidan eftersom den är tänkt att ge dig en vink om vad det är för sorts bok. Nu har jag sett förbi detta flera gånger, eftersom jag redan har känt till författaren, men alltför ofta anser jag att framsidan är vilseledande. Problemet blev belyst häromdagen.

En framsida jag tycker om, snygg och anger en stämning som är relevant för innehållet.

Min käre H (han utan tummen), berättade att han legat en hel natt och läst ut Mossvikenfruarna av Emma Hamberg, en bok han aldrig skulle tagit i om det inte varit för att alla andra böcker varit utlästa och han brottades med sömnlöshet. Och tro det eller ej, han gillade den! Spännande historia och intressanta karaktärer som bidrog till att vidga hans vyer ytterligare. Men hur ser då denna bok ut? Jo, uppenbarligen har man bestämt sig för att här är det kvinnliga läsare vi ska nå och en särskild typ. Jag kan räkna upp en mängd sådana här exempel, Marian Keyes böcker är några. En i mitt tyckte roande men också tankeväckande författare som många har fallit för. Tittar man på de böckerna, så ser man förmodligen dem som ytliga och tramsiga. Detta leder då till att många låter bli att ens försöka sig på dem. Och vad är det me denna trend att ha författarna s porträtt som framsida?? Det är ju innehållet jag är intresserad av! Visst jag fattar att det är ett kommersiellt knep, men en författare är inte bra bara för att den är känd!

Nu menar jag inte att alla måste läsa allt, men jag anser i alla fall att man inte ska skrämma bort en potentiell grupp med falsk varudeklaration. Titta även på Coelhos bok till höger på denna sida, den gillar jag inte heller.

Så, upp till kamp för en bättre framsidekultur (om du nu inte har någon annan viktig samhällsfråga att kämpa för;))!
Ännu ett bra exempel, informativt men också vacker och skrämmande, liksom innehållet.

Tålamod kan ge resultat, eftersom det ibland inte blir som man hade tänkt sig..

Eftersom jag är inne på ett visst tema, så fortsätter jag, hur det inte alltid blir som man trodde.

Denna gång gäller det en bok. För er som känner mig, oss, blir detta en "favorit" i repris: När det gäller böcker är jag och H som ett gammalt, gammalt äktenskap, vi lyssnar inte på varann. Rekommenderar den ena något, så nickar vi lite förstrött och lägger tipset längst bak i huvudet. Ju mer den andre tjatar, desto mindre blir intresset. Ska jag vara riktigt ärlig, så gäller det nog mest mig... Men, om sedan någon annan kommer och pratar sig varm om samma bok, så är det som något vaknar. - Jaså! Det menar du inte? Åh, den måste jag läsa! Detta har hänt några gånger till H´s missnöje. Det har gått så långt att det har blivit ett stående skämt att säga, efter utläst bok att "det här var en jättedålig bok, den ska du inte läsa!"

Hur det nu var, så fastnade han i "Vi, de drunknade". Upphetsningen gick inte att undgå, han njöt i stora drag. Så hamnade den då på mitt bord. Lite (ganska) motvilligt började jag läsa. Det gick trögt. Jag t.o.m. tryckte i mig en annan bok mitt i. Men, jag hade bestämt mig för att ge den en chans, men det var segt.

Efter ca 100 sidor hände något och nu går även jag och längtar efter Marstads historia, sjömännens danska by och deras historier! En gudabenådad historia, berättad med ett mycket originellt och vackert språk. Jag har nog aldrig stött på något liknande!

Tänk, så det kan bli, men, är någon förvånad? Skulle inte tro det!

Jämlikhet och bitterfittor

Nu är Bitterfittan utläst! Tänkvärd bok, intressanta betraktelser av detta med jämställdhet. En fråga jag för övrigt tycker alltid ska hållas vid liv, det är så lätt att trilla in i dessa färdiga roller. I det här fallet är det en sorts uppgörelse med drömmen och hur det sen blev, vad hände när de blev med barn? Ack så vanligt. Det mest jämställda heteroparet kan plötsligt upptäcka oanade beteenden som de inte ens visste att de behärskade. I grund och botten tror jag det handlar om att ta vad man kan och killar, män, kan mer avrent anturliga skäl, då de får barn. "Jag tänker minsann inte göra avkall på mina behov att leva som vanligt", tänker han. "Inte jag heller !" tänker hon. Vem tror ni lyckas bäst???
Man måste nog helt enkelt inse tillsammans att det inte längre är som vanligt och att man har fått barn t i l l s a m m a n s. Hursomhelst är det en smärtsam resa man får göra med många och blandade känslor.

Jag lärde mig i alla fall något intressant, apropå ett tidigare inlägg, där jag i förbigående nämnde Mannens nöje i att inte prata med mig när min munidarré drar igång. Haha, skrev jag då. Bu, säger jag nu! Det är tydligen ett väl inarbetat maktspråk, prova själva! Dröj på svaret om ni får en fråga av er partner eller någon annan för den delen. Eller visa med övertydlighet att ni håller på med något mycket viktigare, t.ex. att läsa ett kvitto. Makten hamnar helt i den tystes hand och den andre upplever en stor frustration och maktlöshet. En form av ignorans helt enkelt!

Påtalade detta igår och det intressanta är ju att det så klart inte sker medvetet "Nu ska jag visa min makt" eller "Nu ska jag sänka henne/honom", men likväl är det det som sker. Hmm! Maktspråk är verkligen ett intressant ämne, på många sätt.

Så upp till kamp både killar och tjejer, för jämlikhet och maktbalans! Vi ska samarbeta inte motarbeta, annars får det faktiskt vara, tycker jag! Ödsla ingen energi på sådan förhållanden, det finns roligare saker att göra. Som att blogga t.ex. :DD