Eftersom jag är inne på ett visst tema, så fortsätter jag, hur det inte alltid blir som man trodde.
Denna gång gäller det en bok. För er som känner mig, oss, blir detta en "favorit" i repris: När det gäller böcker är jag och H som ett gammalt, gammalt äktenskap, vi lyssnar inte på varann. Rekommenderar den ena något, så nickar vi lite förstrött och lägger tipset längst bak i huvudet. Ju mer den andre tjatar, desto mindre blir intresset. Ska jag vara riktigt ärlig, så gäller det nog mest mig... Men, om sedan någon annan kommer och pratar sig varm om samma bok, så är det som något vaknar. - Jaså! Det menar du inte? Åh, den måste jag läsa! Detta har hänt några gånger till H´s missnöje. Det har gått så långt att det har blivit ett stående skämt att säga, efter utläst bok att "det här var en jättedålig bok, den ska du inte läsa!"
Hur det nu var, så fastnade han i "Vi, de drunknade". Upphetsningen gick inte att undgå, han njöt i stora drag. Så hamnade den då på mitt bord. Lite (ganska) motvilligt började jag läsa. Det gick trögt. Jag t.o.m. tryckte i mig en annan bok mitt i. Men, jag hade bestämt mig för att ge den en chans, men det var segt.
Efter ca 100 sidor hände något och nu går även jag och längtar efter Marstads historia, sjömännens danska by och deras historier! En gudabenådad historia, berättad med ett mycket originellt och vackert språk. Jag har nog aldrig stött på något liknande!
Tänk, så det kan bli, men, är någon förvånad? Skulle inte tro det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar