Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.
Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.
Det blir aldrig som man har tänkt sig?
1 kommentar:
Kära medsyster.......som om det vore jag. Men om vi blickar framåt så kanske vi kan få en massa glädje för det är vi värda!
Kram
Skicka en kommentar