Tidigare i veckan träffade jag två vänner som jag inte hade sett på många, många månader. En liten sorts konflikt var orsaken och min avsaknad av ork att ta tag i den. Men så blev det av. Och det blev så bra! Fina, fina människor!
Dagen innan åt jag middag och drag god, god öl med en annan kär vän. Också det för första gången på alldeles för lång tid. Hon är klok, omtänksam och bra för mig.
Och den här helgen hade vid fint besök från Göteborg, så ni kan väl lista ut att också med dem finns det en viss oregelbundenhet i mötandet?
Alla dessa viktiga människor, varför blir det så? Jag har en tendens att isolera mig då livet är tungt. Att svara i telefon blir jobbigt, att stämma träff än värre. Vilket är så dumt! För vad behöver jag egentligen när det är mörkt? Jo, att skratta, dela tankar och bara överhuvudtaget möta människor av betydelse.
Men det fattar jag inte förrän det sker.
Så, Moment 22, mitt livs ledsång.
1 kommentar:
Jag förstår vad du menar men håller inte med. Kanske upplever jag dig inte så bara för att jag är likadan själv, dålig på att ta kontakt med vänner bara för att? Jag brukar tro att det handlar om för lite tid eller rättare sagt att jag de stunder jag har ledigt prioriterar att sjunka in i mina tankar och fantasier (dagdrömmar).
Så har det alltid varit. Börjar förlika mig med att jag är sån. Lite eremit.
Vet du, Det kanske handlar om att du ger så mycket varje gång du träffar vänner. Det kostar energi även om man inte vill se det så eftersom det inte känns så efter en trevlig middag när man fått mycket också. Men så som jag känner dig så ger du mer än vad någon någonsin kan ge tillbaka. Faktiskt. Ta dessa ord på allvar för det är inget smör utan välmenade funderingar från en som har ett liknande dilemma. I ditt jobb ger du också hela dagarna, inte konstigt att du skriver så bra eftersom din hjärna går på 100% hela tiden. Kram på dig
Skicka en kommentar