En lärarvän till mig har gått in i väggen.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.
Och jag känner det, som ett hål i hjärtat. Jag minns när jag var där.
Och som en väckarklocka känner jag hur jag måste vakna. För jag är nära. Också. Igen.
Men varför? Skillnaden mot då är att jag idag ändå kan känna signalerna, se helheten. Och det handlar återigen om detta arbete vi har, att arbeta med människor men samtidigt ha ett uppdrag som egentligen inte ger utrymme för vad det innebär. På pappret är jag en pedagog, med huvudansvaret för elevens utveckling och inlärning. Men i praktiken är jag även medmänniska, konflikthanterare, kurator och allmänt stöd.
I fråga om det sistnämnda så är det ju inte meningen att vi ska vara allt det, utan vi ska lära oss att delegera, dvs. skicka vidare till den elevvård vi har på skolan, och den är bra!
MEN, det går inte alltid, ibland är jag den rätta och i flera fall är det mitt uppdrag som mentor. Problemet är att emellanåt så hopar sig "fallen". Det kan vara lite för många som just nu behöver ständigt stöd och uppföljning för att komma till skolan. Ett ledset barn behöver få omedelbar uppmärksamhet, samtidigt som rättningshögen växer och hos andra elevgrupper växer irritationen över sena rättningar. Två klassers nationella prov pockar på uppmärksamheten. Men vad ska jag göra, när säkert minst tio undervisningsfria timar i veckan går åt till alla dessa delar som inte är pedagogik??
Så här är det ju inte alltid, det är helt enkelt så att ibland hopar det sig och då finns inget utrymme. Pratade med kuratorn och hon sa att våren och strax före jul, har hon som mest att göra. Så det hänger kanske ihop med det också, detta är tunga tider för många som mår dåligt... Usch!
Jag skickar en tanke till min vän och önskar hon slapp detta. Samtidigt tror jag att man tvingas lära sig något om sitt liv. Jag vet i alla fall att jag aldrig att hade hållt ihop genom dessa två sista år, utan den tidigare erfarenheten.
Men.
Så då vill jag räcka till och så prioriterar jag och då blir det så här.. Är jag på fel plats helt enkelt? Är det så? Fast jag tycker ju att båda delarna är så viktiga, jag har faktiskt ett av världens viktigaste jobb tycker jag!
Jag måste lära mig att säga nej och sätta gränser, det vet jag. Men ingen har lärt mig NÄR.
1 kommentar:
Att vara lärare måste vara det svåraste jobbet i världen. Jag säger det inte i det sammanhanget man annars brukar sätta in "....i hela världen" i. Utan jag menar det verkligen. Som lärare påverkar man barnen, hjälper dem att forma den de är och kommer bli. Ger en perspektiv på saker och ting och, tja, räddar en flera gånger. De är dem som sätter gränser, lär oss om etik och moral - och medmänsklighet! Att ha det som jobb och samtidigt ta hand om undervisning och rättningar - jag beundrar dig som klarar av det. Det är inte konstigt att det blir tufft och att många blir utbrända. Det är inte konstigt att man får svårt att delegera vidare när man får en sådan nära relation, ett sådant förtroende och samtidigt inte har fått lära sig när det är rätt tillfälle att delegera över. Eller kanske, hur man gör det smidigt.
Men som sagt, jag beundrar dig
Skicka en kommentar