Jag sitter mitt i skilsmässans storm.
Tårar och ljudlösa skrik fyller mitt inre.
Jag vill aldrig mer hamna i oväder igen.
Jag vill vara ensam och stark, tänker klara mig själv.
Jag älskar mina barn. Jag gör det för dem.
Två år senare är jag fast.
Nätterna ägnas åt att längta och gråta över den där hopplösa Göteborgaren som inte vågar ta emot hela mig.
Ett år senare delar vi tak och ekonomi.
Blir det någonsin som man har tänkt sig?
1 kommentar:
sätter hjärtat i halsgropen när jag läser om tårar och känslomässiga stormar. Jag tycker om att upptäcka nya saker och egenskaper hos dig, men en skilsmässa hade du gärna fått slippa! hoppas att allt är på rätt spår nu <3
Skicka en kommentar