Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...
Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.
Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.
Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!
2 kommentarer:
jag ler och gråter samtidigt
Gud vad jag blir GLAD!
Kram Lotta
Skicka en kommentar