Stress, öl och kvitter

Hysterisk dag, igen. Trots få lektioner, mycket att rätta, svårt att hitta arbetsro. Vårt arbetsrum är en tarm, förmodligen helt emot alla EUregler för en människovärdig arbetsmiljö (ok, nu överdrev jag, självklart finns det värre...) men helt omöjlig att sitta och jobba i! Röran på bordet växer och sätter man sig ner för att jobba kommer alltid någon socialt svältfödd kollega in och börjar prata. Själv förstår jag hur det känns och har svårt att sätta egna gränser så det blir en "socialkrock"...

Får till slut komma igång, då alla gått hem, men den sista timmen blir fullkomligt ineffektiv, så jag pallrar mig till slut hem med ryggsäcken fylld av hemjobb (läxor!). På vägen hem kommer smset, "ska vi ta en öl ihop och köpa hem mat sen?". Sinnet fylls av hopp, solen lyser och fåglarna sjunger en sällsam sång. "JAA!" svarar jag. Till sist blir det en öl på balkongen med hämtmat, eftersom torget var fullt. Ingen sol, men klar vårvärme och ångan stiger från oanade utrymmen i kroppen.

Telefonen ringer. Dottern kvittrar. Jag är SÅÅ stolt! Hon jobbar, det går bra, hon växer, jag hör styrkan i hennes röst. Jag blir glad! För första gången på länge kan jag lyfta telefonen och ringa Fadern med goda nyheter, om dem båda. Han gör framsteg i skolan och Hon blir en ständigt starkare människa.

Plötsligt var det inte lika tungt att gå in till skrivbordet och rätta några prov. Livet är så relativt.
Vilken tur!

EQ övning

Igår var det en sån där konstig dag, då jag kände mig som en sån där ritad gubbe vi brukar kunna använda när vi gör EQ-övningar med eleverna. Man får då bild på ett tecknat ansikte och så ska man rita in vilken känsla man känner just då. Man får visa med en min och genom att använda olika färger. Är det riktigt avancerat, får man rita in på en helfigur och visa var känslorna sitter.

Igår var jag en schizofren sådan. Fåglarna kvittrade och den ljumma, nyvakna solen fyllde mig med varma, glada känslor. Samtidigt hade jag just fått veta att en flicka med det största av alla hjärtan låg på sjukhuset och en annan kär vän upplevde mörka och hopplösa känslor. Detta skickade istället isiga vindar genom kroppen. Mitt i alltihopa var och är jag fylld av motstridiga känslor inför att den minsta av mina kalvar, har gett sig ut på vingliga ben i världen på andra sidan gränsen för att pröva sina vingar. Oron för framtiden och samtidigt glädjen av att höra en oväntad styrka i hennes röst, sände ytterligare en nyans av känslor genom mitt hjärta.

Till slut kände jag att de rusiga fåglarna och min älskade sol, värmde tillräckligt för att jag skulle kunna se på allt det andra i ett mer positivt ljus, på sjukhuset finns hjälp och jag har förtroende för vår vård, vännen med den tunga dagen, har trots allt hittat en ventil att lätta sitt hjärta i och min älskade lilla kalv får ändå och tar chansen att prova och jag finns alltid här, det vet hon. Så summa summarum kan nog ändå ett ljust stråk anas.

Själv anar jag att det finns en röd tråd, jag har något som ger mig kraft och det är

hopp.

Så till alla ni viktiga människor där ute vill jag sända en tanke just nu och dela med mig lite av det där hoppet.

Kram!!