Min verktygslåda saknar manual

Inte mycket och inte ofta, blir det skrivet här. Försöker förstå varför då behovet så ofta är påträngande. Kanske är det så att det finns gränser, till slut, för vad som kan formuleras så här offentligt om än anonymt. Fast helt anonym är jag ju inte.
Har också insett att de starkaste känslosvallningarna uttrycks bäst i lite mer ogripbar form, kalla det dikt, poesi, lyrik eller bara ord i ostrukturerad form.

Just nu är livet återigen fyllt av mycket besvär, så pass mycket att jag snart känner att det rinner över. Har därför beslutat att jag ska ta tag i det. Måste återuppliva manualen för de verktyg jag behöver använda mig av i stormen. Inser att den hjälp jag fick för sju år sedan genom KBT, har varit ovärderlig, men är även medveten om att det på sätt och vis är färskvara om jag inte hela tiden använder dem. Alltså, jag vet till viss del hur jag ska göra, men måste ha någonstans att ventilera mina känslor. Just nu använder jag mest den metod jag bara bör ta till i nödfall; förträngning. Och det kan jag understryka, att det medför alltför många bieffekter och risker, såsom nedsatt immunförsvar, oanade reaktioner på ibland triviala situationer, stresshormoner i ständig vallning, ryggsmärtor osv.

Tänker ibland att det är en kris, å andra sidan har jag/vi väl haft många sådana, så det är väl snarast som en vän sa att "livet är en ständig kris". I så fall blir ju verktygslådan ännu viktigare.

Det jag upplever som jobbigast, är den ångest jag känner över sådant jag inte kan rå över, det som händer mina nära och kära. Jag kan liksom inte stänga av, inte separera mig ifrån deras känsloliv. Ett kan konstateras och det är jag verkligen vore en usel psykolog! Jag vill ju hjälpa dem, stötta dem, förändra situationen för dem och det låter ju "fint", men kanske är det egentligen det sämsta, kanske är det själva roten till allt, att jag curlar min omgivning. De får aldrig hitta sina egna verktyg. Men hur fan ska jag göra? Hur gjorde Buddha (utan ytterligare jämförelse...)? Ja, han valde ju i o f s att gå in i sig själv, men hjälpte det någon? I det långa loppet förstås, idag. På den punkten har jag inte det tålamodet, vill ju att deras smärta ska försvinna omedelbart. Skit.

Insikten finns om mina svagheter, men hur sjutton ska jag kunna agera annorlunda? Ge hit manualen!

I Stålmannens sällskap

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet

Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Kärlek

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Kaos

Turbohormonerna rusar
med skurmoppen i högsta hugg
rusar jag
runt med hård musik i öronen

Tonårsjaget vaknar till liv
vill fly alla känslor
peka finger
skrika högt åt alla som inte förstår

Tror inte längre på poesi
Kilpi har lurat mig
stämmer inte
Du rubbar hela min existens, välkommen??

Tänk att vuxenjaget kräver av eleven
att lära sig att förstå sina känslor
hur fan
ska det gå till om inte ens stora jag kan?

Tack för musikens existens ändå
för hur skulle jag annars stå ut?
ändå så ensam
men ändå så uppfylld av råa, exploderande toner

Kom igen bara, jag är rustad och redo

Beröring

Idag såg jag något som gjorde mig varm.

Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.

Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.

Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....

...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!

Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.

Svar på tal

Kom hem från den långa resan norrut, till ett grått Stockholm, med lite längtan i hjärtat. Kände mig en smula ämlig och beklagade mig över att Han inte hade saknat mig eller hört av sig. Det var då Sonen fällde sina "visdomsord":

"Men mamma, det vet du väl att H bara saknar stålets glöd och ölets beska!"


.....man står sig slätt med andra ord.

Kärlek

Jag är en kvinna som lever i ett lyckligt äktenskap. Som alla sådan hamnar man ofrånkomligt då och då i slentrian om än en kärleksfull sådan.
Så händer det sig att jag idag känner något i magen, det kittlar och jag känner hur jag blir glad. Värmen sprider sig i kroppen. Insikten drabbar mig, jag är kär!

Tanken på att få känna det lena under mina fingrar, få bli helt uppslukad av stunden, får mina händer att ivrigt längta. Jag vill dra mina fingrar genom håren. Känna doften kittla mitt sinne och se det vackra. Vi blir till ett. Otåligheten samsas med de lyckliga känslorna. Jag kan inte bärga mig, låt dagarna gå fort! De där stunderna då inget annat spelar någon roll, vardagens problem är som bortblåsta och allt är ljust. Jag vill uppleva hur min kropp tröttas ut, svettas och få somna med ett lyckligt leende, ivrig att vakna till en ny dag och erfara samma sak igen.




Jag längtar, längtar.
Efter min linoljefärg och mina målarstunder

Moln

Vill också kunna samla vassa tankar, hårda känslor, ledsna suckar, gråa blickar, mörka rop, taggig smärta, svarta hål
i moln av ord

Vill forma mjuka leenden, små glittrande utrop, lyckliga skratt, varma blickar, ömma möten, röda känslor, lätta andetag
i moln av grammatisk karaktär

samla dem,
skapa mening,

beröra,
avgöra,
uppröra

Precis som du.

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Rosa tecken

Laddat ordentligt. Hoppades på urladdning idag.

Fast jag visste att korrigeringar får alla.

Fick det. Några stycken.

Ville fira. Men svårt, då man ska packa och städa och dessutom har en låg tonåring hemma. Vill liksom hjälpa, men får inte. Ska inte. Konstigt bara att så fort ett låghetstecken visar sig blir jag kall och rädd för att historien ska upprepa sig. Dumt, för istället måste jag låta utvecklingen ha sin gång. Han måste få bli vuxen utan att ha sin mamma flåsande i nacken...

Min fina, fina A kom förbi, med min, visade det sig, favoritblomma! Bjöd på rosa bubbel med hennes medhavda jordgubbar. Det blev en bra avslutning på dagen trots allt. I morgon bär det av till blåsiga, regniga väst och en enveten älskling.

Ha en fin dag imorgon, på ditt eget sätt, utan krav!

Lär sig människan NÅGOT av sina erfarenheter??

Idag pratade jag med Mannen, han som sitter kvar på landet, med en tilltufsad tumme och en lång sjukskrivning framför sig.
-Allt väl, tyckte han.
-Vad pysslar du med på dagarna? frågade jag.
-Tja, jag hugger ved....
-Va??!!! Hugger du ved?
-Jamen jag kan ju inte göra något annat..
-Eeh, vad säger du??
-Jag kan ju inte diska och jag har bara läst böcker. Jag använder ju bara en hand.
-Jaha, så du menar att det är tryggare att klyva ved med en hand, med samma maskin som har gjort dig just så handikappad???
-Eh, ja...
-Du har alltså inte lärt dig något alls av din erfarenhet?
-Människan är det enda djuret som inte lär sig av erfarenhet, svarar den märkliga mannen, stolt (?!)
Jag omvandlas genast till "mamma":
-Du ska inte använda maskiner eller "farliga" redskap när du är ensam, kan vi inte vara överens om det åtminstone??
-.....
-Och jag tror inte en sekund på att du bara använder ena handen när du klyver ved! Har jag rätt eller har jag rätt??
-Nu vågar jag inte svara dig, jag är rädd för dig *skrattar*

Jag har inga ytterligare kommentarer, utan väljer att dyka er i mitt examensarbetes sista upptakt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, tack och lov!

Just hemkommen från en sån där tur som jag inte var upplagd för. Jag var inte särskilt upplagd för att åka iväg, det kändes jobbigt och andra saker uptog mitt sinne. H som älskar paradiset på kullen, var beredd att åka själv. Det har t.o.m varit så att ett bråk har varit på uppseglande kring huset, vårt projekt som inte skulle vara en boja. Men ibland är jag så splittrad.

Trots dessa känslor klev jag in i bilen och vi körde våra 35 mil och jag landade i Paradiset. Fågelkvitter, jord under naglarna, sol, pionknoppsarméer, bad i månskenet, kärlek! Och så rättade jag ett par timmar...

Precis samma mönster som Thailandsresan. Stort motstånd eller åtminstone, avsaknad av upphetsning eller förväntningar. Vill nästan inte. Och hur blev det?

Tur att det inte alltid blir som man har tänkt sig!

Dagens betraktelse

Pratade med en kollega idag om detta med förståelse och förlåtelse. Jag har flera gånger stött på i jobbet, flickor som lider av sitt förhållande till sin mamma. Ett lidande som nästan tar sitt uttryck i hat. Vi talade också om hur vi bland vuxna, träffar människor som när det kommer till förhållandet till sina föräldrar, kan var totalt oförsonliga. Förmågan till förståelse för deras beteende, finns inte. Trots att man känner till förälderns bakgrund, som i sin tur har påverkat dennes beteende. Man kan till och med ha ett jobb som handlar om att just vårda och behandla människor med traumatiska upplevelser i barndomen, men kan ändå inte ta till sig de som står en närmast.

Vad vi ändå kom fram till var att den där insikten och då medföljande förståelsen för föräldrarnas beteende, visst kunde komma, men väldigt sent. Vi frågade oss varför det ska behöva ta så lång tid? Och frågan blir då förstås, eller konstaterandet, att man inte kan förvånas över hatet i världen, när det är så svårt med dem som som står oss närmast.

Kanske handlar det om okunskap också? En kvinna hade öppnat sina ögon först då pappan hade gått bort, först då hon satt med hans dagböcker i handen och läste och insåg vad som var bakgrunden. Att en människa som tidigt i nioårsåldern, ryckts från sina föräldrar för att arbeta med flottning, eller mamman som vid elva årsålder valdes ut ur en stor barnaskara att ta hand om, städa, tvätta och laga mat, åt två fullvuxna män, långt hemifrån, får men. Svårigheter att knyta an behöver inte ens ha så starka historier bakom sig, det kan vara ännu enklare.

Lösningen måste därför bli:
kommunikation!
Prata med varandra och lyssna! Extra svårt mitt i den brinnande tonåren, men senare, då finns inga ursäkter.

Steg 4

Står och spikar bänkar och bord, svetten rinner i pannan.
Bygger inför sommarens stora bröllopsfest.
Vi ska fira kärleken och vårt "barn", huset.
Jag är nog lycklig, fåglarna sjunger.

Två år senare har jag en utbränd själ som varit sjukskriven och två barn som upplever varsin kris och isolerar sig.

Det blir aldrig som man har tänkt sig?

Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.

Jag tror det är dags för lite nyansering här...

Jag är en mamma som alla andra, med kärleken till mina barn som den starkaste drivkraften. Den är stark men säger egentligen inte så mycket om jag är en bra mamma. Som alla andra så rids jag av ett ständigt dåligt samvete, för att jag inte gör tillräckligt och för att det jag gör, inte blir rätt. Jag är för gränslös, för inkonsekvent, för rörig och för otydlig. Jag vill vara så mycket men når inte hela vägen. Jag vet att mina barn känner smärta men kan inte göra något åt den. Säkert också det en vanlig företeelse.

De senaste två åren har varit extra tunga ur det perspektivet, för oss allihopa och det är de känslorna som ofta får ta stor plats här. När jag började skriva var jag nog riktigt under isen och det mörka tog stor plats inom mig. Men på ett märkligt sätt har jag utvecklats på ett positivt sätt, trots att texter som jag önskade skulle förbli helt anonyma, just för att de skulle vara helt hudlösa, förändrades till att bli något öppnare. Några vänner och även mina barn känner nu till Modig Svart. Bloggen har blivit en skön ventil, men också en plats att för att låta skrivarglädjen utvecklas. På den punkten tror jag också att alla som skriver med sina känslor, även lyckas förmedla dem. Det är även otroligt givande att få den kontakten jag får med er läsare och vänner, att bli bekräftad, det vill jag tacka för!! TACK!!

EQ övning

Igår var det en sån där konstig dag, då jag kände mig som en sån där ritad gubbe vi brukar kunna använda när vi gör EQ-övningar med eleverna. Man får då bild på ett tecknat ansikte och så ska man rita in vilken känsla man känner just då. Man får visa med en min och genom att använda olika färger. Är det riktigt avancerat, får man rita in på en helfigur och visa var känslorna sitter.

Igår var jag en schizofren sådan. Fåglarna kvittrade och den ljumma, nyvakna solen fyllde mig med varma, glada känslor. Samtidigt hade jag just fått veta att en flicka med det största av alla hjärtan låg på sjukhuset och en annan kär vän upplevde mörka och hopplösa känslor. Detta skickade istället isiga vindar genom kroppen. Mitt i alltihopa var och är jag fylld av motstridiga känslor inför att den minsta av mina kalvar, har gett sig ut på vingliga ben i världen på andra sidan gränsen för att pröva sina vingar. Oron för framtiden och samtidigt glädjen av att höra en oväntad styrka i hennes röst, sände ytterligare en nyans av känslor genom mitt hjärta.

Till slut kände jag att de rusiga fåglarna och min älskade sol, värmde tillräckligt för att jag skulle kunna se på allt det andra i ett mer positivt ljus, på sjukhuset finns hjälp och jag har förtroende för vår vård, vännen med den tunga dagen, har trots allt hittat en ventil att lätta sitt hjärta i och min älskade lilla kalv får ändå och tar chansen att prova och jag finns alltid här, det vet hon. Så summa summarum kan nog ändå ett ljust stråk anas.

Själv anar jag att det finns en röd tråd, jag har något som ger mig kraft och det är

hopp.

Så till alla ni viktiga människor där ute vill jag sända en tanke just nu och dela med mig lite av det där hoppet.

Kram!!

Fix you

En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.

Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:

"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"

I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.

Lite läskigt, men säkert helt naturligt.

Den här är till dig min älskling!