Beröring

Idag såg jag något som gjorde mig varm.

Satt och väntade på att träningen skulle börja och mittemot mig på den lilla "väntplatsen" (faktiskt, en liten balkong med en gräslik matta och några saccosäckar att sitta på!), nedsjunkna i två av de nämnda saccosäckarna, satt en man och en kvinna. Båda djupt fösjunkna i varsin tidning. De var väl närmare 60 år och klädda i träningskläder, själv satt jag och nynnade med Glasvegas i öronen och när jag tittar upp hamnar mina ögon på dem. Plötsligt rör sig mannens hand, liksom omedvetet mot kvinnans ben. Han fortsätter läsa, handen berör henne ömt på utsidan av låret och blir stilla där. Då ser jag hur hennes hand möter upp, också hon i fortsatt djup koncentration. Händerna berör varandra och liksom pratar och bekräftar "ja, jag finns här" och så var det klart.

Jag blev så rörd, över den enkla lilla rörelsen, så fylld av ömhet! Jag vet inte om jag riktigt lyckas förmedla detta här, men det gjorde mig så glad och hoppfull.

Sedan genomgick jag ett fantastiskt träningspass som snarast var yoga, tiden rusade och jag begav mig hemåt med humöret på topp....

...men, med blodsockret på botten. Så trots denna fina inledning, lyckades jag ställa till en riktigt korkad scen hemma p.g.a., som jag uppfattade det, för lite mat och för "mycket" folk. Egentligen var jag nog irriterad på Honom. Det blev så illa att jag sprang hemifrån, liksom dottern och pojkvännen.... Åh vad jag skämdes!! Jag lyckades dock fånga dem utanför porten och be om förlåtelse för mitt beteende, som jag tror, berodde på blodsockerbrist och tilltagande PMS, faktiskt!

Slutsats: Det goda humöret är färskvara och oerhört sårbart, hos mig.

Dagens betraktelse

Pratade med en kollega idag om detta med förståelse och förlåtelse. Jag har flera gånger stött på i jobbet, flickor som lider av sitt förhållande till sin mamma. Ett lidande som nästan tar sitt uttryck i hat. Vi talade också om hur vi bland vuxna, träffar människor som när det kommer till förhållandet till sina föräldrar, kan var totalt oförsonliga. Förmågan till förståelse för deras beteende, finns inte. Trots att man känner till förälderns bakgrund, som i sin tur har påverkat dennes beteende. Man kan till och med ha ett jobb som handlar om att just vårda och behandla människor med traumatiska upplevelser i barndomen, men kan ändå inte ta till sig de som står en närmast.

Vad vi ändå kom fram till var att den där insikten och då medföljande förståelsen för föräldrarnas beteende, visst kunde komma, men väldigt sent. Vi frågade oss varför det ska behöva ta så lång tid? Och frågan blir då förstås, eller konstaterandet, att man inte kan förvånas över hatet i världen, när det är så svårt med dem som som står oss närmast.

Kanske handlar det om okunskap också? En kvinna hade öppnat sina ögon först då pappan hade gått bort, först då hon satt med hans dagböcker i handen och läste och insåg vad som var bakgrunden. Att en människa som tidigt i nioårsåldern, ryckts från sina föräldrar för att arbeta med flottning, eller mamman som vid elva årsålder valdes ut ur en stor barnaskara att ta hand om, städa, tvätta och laga mat, åt två fullvuxna män, långt hemifrån, får men. Svårigheter att knyta an behöver inte ens ha så starka historier bakom sig, det kan vara ännu enklare.

Lösningen måste därför bli:
kommunikation!
Prata med varandra och lyssna! Extra svårt mitt i den brinnande tonåren, men senare, då finns inga ursäkter.

Jag och hjärnmysteriet

Idag rann kraften av mig igen. Så lite behövs, så lite för att påminnas. Absurt på ett sätt, då det egentligen är vid konfrontationerna med henne som det ändå händer något. De andra dagarna är egentligen bara en sorts dimma över problemen. Ingenmanslandsdagar. Sen hamnar vi där, något måste hända. Åter är jag tillbaka i symbiosen, mina känslor följer hennes som i en dans, en destruktiv vals utan slut. Världens längsta låt!
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?