Hon är nog så långt från Lena PH som möjligt är, men hennes ord dansar i neon. Med ett språk och formuleringar, som skär genom samtiden. Så ung men ändå så bestämd. Jag fascineras och låter mig imponeras, önskar att jag hade en gnutta av kraften och förmågan.
Det är en fröjd att få ta del av hennes tankar och texter. Tänk vad bloggar kan ge, vad denna spindelväv av cybernät erbjuder om man bara letar.
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
måndag 21 december 2009
fredag 12 juni 2009
Då allt blir återfött...
Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.
Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...
Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.
Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...
Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?
söndag 8 juni 2008
Gräsligt dilemma
Jag gillar inte att klippa gräs.
Inte för att det tar så lång tid.
Inte för att det är svettigt och jobbigt.
Utan för att det bor djur i gräset.
Grodor som inte har bett om att bli styckade.
Ibland är det inte roligt att vara människa.
Inte för att det tar så lång tid.
Inte för att det är svettigt och jobbigt.
Utan för att det bor djur i gräset.
Grodor som inte har bett om att bli styckade.
Ibland är det inte roligt att vara människa.
måndag 28 april 2008
Innan jag går och lägger mig 2
Maniskt trött men fast vid skärmen, tar jag ett beslut:
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!
Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap
Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang
Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....
Natti.
Imorgon ska jag ta ett steg mot att bli aktivist, enagera mig i praktiken. Jag pratar och skriver ALLDELES för mycket!
Kunde jag välja, skulle jag nog bara jobba med ett ämne, det vi har suttit och planerat idag, med det utslitna, men ack så viktiga, namnet: Livskunskap
Arbetsdag: Fokus Livskunskap
Fritid: Fokus aktivt engagemang
Hm, och så kanske lite skrivande däremellan....
Natti.
söndag 23 mars 2008
Livets goda
..pa manga satt. Mat, hav, karlek och medkansla. Idag njot vi dessutom av livet under ytan, i havet. Vi var pa snorkeltur runt hela on. Fantastiskt helt enkelt! En av buddhismens deviser ar just att leva i nuet, att allt ar forgangligt och darfor ta vara pa stunden. Nar man snorklar eller dyker, sa ar det just det man gor, for nagot annat ar omojligt. Livet pa denna lilla plats pa jorden, framstar mer och mer som paradiset, men snart har turismen (vilket jag ar en del av :(( Hur loser man det?) atit upp aven det. Problemet ar verkligen ett moment 22 dilemma.Puss pa alla! Jag har sa det blir over!!
fredag 21 mars 2008
Livstörsten pa en gata i Bangkok
Nu ar det hela fyra dagar sedan som vi landade pa Koh San road i Bangkok, bagpackerns start och mal. Lyckliga over att antligen tagit ett beslut och insett att vi faktiskt skulle fa sova under detta langa dygn som sondagen blev. Vi tog in pa ett Guest House, sov nagra lyckliga timmar och staplade sedan ut som nyvakna kattungar pa denna Bangkoks Vastra Langgata.
Nu protesterar nog manga, men faktum ar att nar vi satt dar med en ol i handen, efter att ha strosat fram och tillbaka pa gatan, insag vi att alla dessa stand med klader, T shirtar, vaskor, m.m., m.m., sa ar det bara ett resultat av turismens livstorst. Vi far vad vi "vill ha", vi handlar trots att vi ser att kvaliten ar skit, vi koper trots att vi ser att exakt samma unika klader hanger i tre stand till langre ner pa gatan.
Sen kan alla backpackers saga vad de vill, men de ar inte unika. De kryllar av kopior pa gatan! Dreadlocks, laderhalsband och tatueringar.
Trots denna uppenbarelse (naja, det var val inte helt nytt...) sa maste jag erkanna att jag trivdes battre an pa V Langgatan, aven om drivkraften ar densamma. Det var varmt, det var vaenligt och vi hade borjat var semester. OCH, tyvarr ar jag lite svag for just denna manskliga uniform.
Fragan ar bara, vad ska vi gora at denna livstorst som driver konsumtionen, for faktum ar ju att den ar en fara? Budda sa meditation och medvetenhet, medkansla och kamp. Hm, ja, kanske kan nagra leva upp till detta, men resten?
Som vanligt har jag svart att slappa allvaret, men jag mar anda gott ska ni veta, i varmen och nyss masserad pa hela kroppen, vantandes pa min tur in i tatueringsstudion. Om jag far till detta med bilderna (inte lyckats an), sa ska ni fa smakprov.
Frid till er alla! Kram!
Nu protesterar nog manga, men faktum ar att nar vi satt dar med en ol i handen, efter att ha strosat fram och tillbaka pa gatan, insag vi att alla dessa stand med klader, T shirtar, vaskor, m.m., m.m., sa ar det bara ett resultat av turismens livstorst. Vi far vad vi "vill ha", vi handlar trots att vi ser att kvaliten ar skit, vi koper trots att vi ser att exakt samma unika klader hanger i tre stand till langre ner pa gatan.
Sen kan alla backpackers saga vad de vill, men de ar inte unika. De kryllar av kopior pa gatan! Dreadlocks, laderhalsband och tatueringar.
Trots denna uppenbarelse (naja, det var val inte helt nytt...) sa maste jag erkanna att jag trivdes battre an pa V Langgatan, aven om drivkraften ar densamma. Det var varmt, det var vaenligt och vi hade borjat var semester. OCH, tyvarr ar jag lite svag for just denna manskliga uniform.
Fragan ar bara, vad ska vi gora at denna livstorst som driver konsumtionen, for faktum ar ju att den ar en fara? Budda sa meditation och medvetenhet, medkansla och kamp. Hm, ja, kanske kan nagra leva upp till detta, men resten?
Som vanligt har jag svart att slappa allvaret, men jag mar anda gott ska ni veta, i varmen och nyss masserad pa hela kroppen, vantandes pa min tur in i tatueringsstudion. Om jag far till detta med bilderna (inte lyckats an), sa ska ni fa smakprov.
Frid till er alla! Kram!
söndag 20 januari 2008
Jag, en människa och ett flockdjur??
Kan man bli avtrubbad som mamma, som människa? De flesta skulle nog svara ja på det sistnämnda, det visar oss historian om inte annat, men det första kan nog vara mer känsligt att erkänna.
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!
Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.
Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.
Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.
Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.
Ibland blir jag rädd för mig själv :S
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!
Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.
Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.
Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.
Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.
Ibland blir jag rädd för mig själv :S
Ångestens öga stirrar mig i nacken, beredd, alltid.
söndag 13 januari 2008
Tankens förbannelse
Klockan är 00:00 och jag är nyss hemkommen från en säregen filmupplevelse. I svartvita bilder levererades en historia med många bottnar och ett kort, intensivt och svartfärgat liv återgavs. Bildspråket var fantastiskt! Jag har sett Control av Corbjin, historien om framför allt Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och, naturligtvis, sattes mina tankar igång.
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.
Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!
PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)
Ian Curtis
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.
Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!
PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)
Ian Curtis
tisdag 8 januari 2008
Jag och hjärnmysteriet
Idag rann kraften av mig igen. Så lite behövs, så lite för att påminnas. Absurt på ett sätt, då det egentligen är vid konfrontationerna med henne som det ändå händer något. De andra dagarna är egentligen bara en sorts dimma över problemen. Ingenmanslandsdagar. Sen hamnar vi där, något måste hända. Åter är jag tillbaka i symbiosen, mina känslor följer hennes som i en dans, en destruktiv vals utan slut. Världens längsta låt!
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?
Huvudet bultar och spänner, axlarna är uppe vid öronen och så har man jobbat en hel dag! Otroligt, hur ska jag klara en hel termin? Men, autopiloten tar över och kursen hålls, fantastiskt, otroligt men sant.
Såg på Tv för några veckor sedan, en stycke ur en konferens om hjärnan. Ett gäng hjärnforskare hade någon form av seminarium, kanske var det "Hjärnans dag"? Vet inte, men då handlade det i alla fall om tonårshjärnan. Den aktuella forskaren hade en tes, att de symptom som man ser som typiska jobbiga tonårsdrag, i själva verket var resultatet av en hjärna i obalans. Och så förklarade han detta med ett antal röntgenbilder. Mycket övertygande och pedagogiskt! Bl.a. beskrev han de äldre tonåringarnas hjärnor, kanske snarast 20åringarnas, som att de bara hade ett läge. Från att tidigare ha tagit intryck, fanns nu bara ett: utläget. Alltså förklaringen till den svartvita bilden av omvärlden och tron att man själv är den enda med de rätta svaren, eftersom man inte tar in någonting... Min fråga blir då: hur ser tonårsföräldrarnas hjärnor ut???? Intressant, kanske ska jag skriva till någon frågespalt i någon vetenskaplig tidskrift :) hur just min ser ut kan jag lätt svara på: en mjuk, formlig massa utan motstånd eller egen vilja, totalt styrd av hjärtat. Låter väl intelligent?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)