Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.
Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!
PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)
Ian Curtis
2 kommentarer:
Jag tror att precis som i livet så kan man även skaffa sig dåliga vanor i sitt tankemönster...våra känslomässiga blockeringar pockar på uppmärksamhet, smärtkroppen dras igång, destruktiva tankar göder vår smärta...smärtkroppen växer...När man tar ut trollen i ljuset försvinner dom, läste jag nyss..Kanske det är så med sin smärta också? När man vågar se den och accepterar att den är en del av en själv? Då först kan man lära sig att leva med den, sida vid sida och då behöver smärtan inte ha förstaparkett platsen längre...Men det här är också bara lite tankar...Läste nyss boken "David Lega-när armarna inte räcker till"...Fantastisk! Puss & kram!
Precis! Du formulerar det så bra, ungefär i de banorna tänkaer jag när jag skriver om detta med att leva. Att man måste lära sig tekniken. Att var och en faktiskt själv har en möjlighet att påverka vad som ska göra ont och hur ont det ska göra (att vissa saker gör ont, tror jag dock är oundvikligt).I viss mån kan man därför finna roten till smärtan i sig själv. Tyvärr är ju något av det svåraste som finns att ändra mönster, av alla de slag.
Ska kika på den där boken! Kram på dig
Skicka en kommentar