Balans

Intressant detta med att läsa sina egna ord, hjärnan tvingas liksom att göra en ny vända och därmed upptäcka nya tankebanor. Säkert har någon därute som läst min senaste text och känt igen sig, förstått vad som ligger bakom. Jag råkar lida av en släng panikångest, detta namn som den medicinska världen givit ett symptom som jag i mitt fall egentligen vill kalla existensiell ångest. Orsaken till att jag lite respektlöst skriver en släng, är egentligen motsatsen, det är av respekt för de som verkligen är handikappade av sitt tillstånd och det vill jag inte påstå att jag är. Under de senaste tre åren har jag haft tre anfall och det värsta var det första. När jag sedan med hjälp av KBT lärt mig vad det är som händer rent fysiskt, har upplevelsen mildrats något. Dock ligger den (demonen) på lur, varje kväll. Jag har verktyg och jag vet varför min kropp beter sig som det gör, vilket underlättar. Trots detta är det emellanåt otroligt jobbigt, men det gäller att inte få panik helt enkelt. Men jag har alltså inga problem med att vistas bland människor t.ex., utan det är de tysta, mörka i värsta fall ensamma stunderna som är värst. Då ekar tankarna i skallen.

Men, nu får jag inte lämna min tråd, detta med de nya tankebanorna. Vad jag ser när jag läser mina ord är en svärta och ett mörker, jag ser en spegling av det jag ibland anar därinne. Vad som är viktigt, är att förstå att det bara är en del av mig, att det finns fler delar. Kanske är de en produkt av det mörka t.o.m., detta att jag älskar att skratta, att älska, att se och lyssna på andra människor. Jag KAN njuta av livet, vilket kanske kan tyckas svårt att förstå när man läser denna blogg. Det är som att dalarna är så djupa att topparna måste bli så mycket högre. Ofta känns det förstås som väldigt höga berg. Men så landar vi där i vårt hus, en varm vårdag. Jag blundar och känner solen äntligen värma mitt ansikte och de högljudda fåglarna fylla luften med sina "sångbattles". DÅ fylls jag av lycka och allt mörkt sveps bort för en stund.

Eller då jag får en möjlighet att dansa till musiken jag älskar, känna kroppen ryckas med och bara släppa loss. Då ler jag med hela kroppen!

Eller min långa, gängliga son ger mig en spontan riktig tonårskram, då skrattar jag högt. Eller min trasiga, kaxiga men mjuka dotter kryper upp i min famn och säger att hon älskar mig. Då är tårarna sprugna ur ömhet.

Detta är balansen som livet skapar, för utan den då tippar vi nog över åt fel håll. Det är nog helt enkelt så här livet är, vågskålarna väger och tippar upp och ner, men landar till slut i linje. Detta måste vi komma ihåg, då vi är i dalen. Kanske är detta lite klyschigt, men det är nog tyvärr så att livet är rätt klichéartat!