Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.
Barndom i Madrid
Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.
Själens eller hjärnans språk??
Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.
Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.
Längtan och (efter) bekräftelse
Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.
Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.
El muro
På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.
1 kommentar:
Först och främst måste jag bara tacka för den otroligt fina kommentaren! Det är sådana som får en att orka släpa med sig kameran strax under 10 mil varje dag.
Det jag egentligen ville säga är att du skriver otroligt fint. Så målande och när på något sätt. Det känns som att jag känner dig, eller åtminstone förstår dig. du skriver så inbjudande och jag känner att jag själv kan reflektera och återkomma till gamla minnen. Det spelar ingen roll att du har skrivit långt, det är snarare det som gör det så bra. åh, hit kommer jag oftare!
Skicka en kommentar