Är jag engagerad eller självgod eller bara helt humorbefriad??

Dagens betraktelse: Skulle visa en bok jag kommit över genom mitt arbete i skolans antimobbingteam, som jag tyckte var väldigt bra och tankeväckande. Den heter Utstött och innehåller samlade texter som problematiserar och belyser problemet med mobbing från olika håll. Hur det nu var, så visar jag upp boken för några ur mitt arbetslag, med syfte att sprida intresset för den. Framsidan pryds av en mörk blyertsteckning som förmedlar ångest, naturligtvis. Tanken är ju förstås att understryka innehållets tema. Inte så konstigt, tycker jag.

I alla fall, då är det en av kollegorna som genast kommenterar att just jag visar upp denna bok Han säger något i stil med: "Men, varför håller du bara på med dessa mörka frågor??? Du gräver ner dig i problem! Och vilken jobbig framsida, varför ser den ut så?"
Kommentaren följs upp av en annan kollega som utbrister:
"Ja, jag tänkte också på det, när du häromdagen presenterade den där utbildningen du var på "Spelar roll". Är detta så bra för dig?"

Ungefär så lät det, inte direktciterat, men innebörden var att jag uppenbarligen är en svartsynt typ, som beter sig kanske en aningen självdestruktivt eller kanske t.o.m. gottar sig i det mörka?! Nu ska ni veta att det är min tolkning av kommentarerna.

Denna händelse föranledde mig i alla fall till att se över mig själv och jag upptäckte att det kanske ligger något i det, inte den subjektiva uppfattningen om syftet, men att jag faktiskt har en röd tråd i både min läsning och mitt handlande. T.ex. jag läser just nu två böcker, en roman och en faktadiskuterande bok (ni kan se dem bredvid inläggen), samtidigt denna dag hade jag lånat en annan bok, Anhörig av Katerina Janouch. Senast utlästa bok var Jätten i spegeln, som handlar om anorexi. Och visst, jag är engagerad i antimobbingarbetet och har precis börjat skapa en sida om BDD. Jag är orolig för mänskligheten och gillar inte vår djurindustri och är en icke helt fundamentalistisk vegetarian. Och absolut, mina barn brukar tycka att jag är jobbig, då jag gärna drar igång diskussioner om frågor som de bara nämner och inte vill prata vidare om, de kanske t.o.m. nämner det i en skämtsam ton. De säger: "Åååh, vad du är jobbig! Måste du alltid vara så seriös???". Och de tycker att jag inte kan skämta, fast nog tycker jag att vi skrattar mycket också, jag älskar faktiskt det! Men kanske kan jag inte skratta åt riktigt allt, så som Stand-upfolket anser att man måste kunna göra.

Och, visst, läs denna blogg, inte är den särskilt följsam och vardagsrolig som så många andra, som jag själv ändå kan läsa och uppskatta mycket. Har tänk på det och undrat om jag skulle kunna...

Allt detta sammanfattningsvis fick mig att fundera, är jag en djävligt deprimerande person eller är jag en engagerad människa??? Vad är skillnaden? Är den hårfin eller finns den inte? Måste jag välja? Det blev helt enkelt lite jobbigt, att tänka att jag kanske är en jobbig människa att ha göra med. Kanske upplevs jag t.o.m. som rätt självgod? Vet inte, men vet åtminstone att jag inte vill vara sådan, jag vill bara känna att jag gör något åt allt det jag tycker är fel. Och tycker dessutom att jag inte gör tillräckligt. Jag tror att många tror att jag gör mer än vad jag i realiteten verkligen åstadkommer. Kanske är allt bara fernissa för att framstå som god????


Jag ryser, detta var verkligen inte det jag ville ha ut av mina tankar, en liten existentiell kris. Vem är jag? Varför är jag?


Min slutsats så här långt är ändå att detta är jag, take it or leave it. Just nu kan jag inte vara på något annat sätt, men jag vill inte trampa någon på tårna, inte förhäva mig, så för Guds (?!) skull, säg till om det är så! Jag vill ju bara var aktiv i de frågor som engagerar mig, annars orkar jag inte leva. Kan inte sitta helt vid sidan om och betrakta det som är fel och bara bry mig om mitt eget. Det är mitt livsval. Tyvärr är jag ändå inte nöjd, eftersom jag skulle vilja göra mer. Skulle vilja vara aktiv i klimatfrågan t.ex. bortsett från det vi försöker göra i det privata livet.


Oj, nu blev jag så där i alla fall, seriös... Men det säger väl allt egentligen, min rätta jag visade sig, jag har ingen humor helt enkelt :) Bara en massa seriositet.


Snälla, du som kan tricket, att hitta en bra balans, ge mig receptet!!

Jag, en riktig döskalle??