Nyss hemkommen från en lärorik eftermiddag på det stora sjukhuset. Fantastiskt hur det plötsligt ramlar in stöd och hjälp efter två års vilset sökande efter detta. Men det är nog aldrig för sent!
Jag deltar numer i en anhörighetsutbildning i BDD på stadens ena sjukhus. Detta innebär att jag träffar andra i liknande situation, tillsammans med dotterns pappa och min man. Vi får lära oss saker jag redan visste och annat som var okänt, men framförallt får vi stöta och blöta vårt eget handlande. Dels får vi förståelse för det men också nya redskap för framtida situationer. Det är en lättnad, nästan som att bikta sig, vilket jag gjorde idag! För precis som jag visste tidigare, har jag deltagit i det negativa beteendet, dvs. varit med och försäkrat för att slippa ångestsituationerna. Gruppen leds av två fantastiska personer som med kloka ord och en stor dos insikt, lotsar oss runt i denna sjukdom.
Jag får även perspektiv, eftersom vår situation just nu är så otroligt mycket bättre än tidigare, även om det alltid är skört. Men helt klart är att stora framsteg har gjorts. Och då är det smärtsamt att höra om de andra familjernas sjukdomsläge. De har det tungt!
Att denna grupp överhuvudtaget finns är unikt, då kunskapen och satsningen på denna sjukdom är försvinnande liten i sjukvårdsvärlden. Trots allt är detta en startpunkt och det kommer att bli fler. Man jobbar också på att få en ordentlig hemsida om sjukdomen, vilket saknas idag på svenska. Den som finns är snarast ett diskussionsforum för främst drabbade, vilket också uppfyller ett viktigt behov. Tyvärr kommer denna nya sida att dröja och jag leker med tanken att starta en informativ sådan under tiden. Den skulle främst bestå av fakta och kanske några familjeberättelser. Vi får se om jag kan ta mig tiden, men det känns definitivt lockande!
En klok vän till mig vidarberdrade ett fint citat från en annan vis kvinna, "Det gör ont när själen växer". Visst är det sant, men också ganska bitterljuvt då man kan backa och själv betrakta växandet!
Kärlek till alla växande själar, det behöver vi!
1 kommentar:
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."
Dikt av Tomas Tranströmer plus en massa massa kärlek! Puss & Kram!
Skicka en kommentar