Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Jag gör något meningsfullt!

Nu sprutar energin ur mig och jag måste bara dela med mig av orsaken! Den sista tiden har jag suttit och snickrat på en hemsida tillsammans med en annan mamma och det kommer att bli något bra, det känner jag! Det blir ett viktigt startskott för en breddning av kunskapen kring BDD, som jag har nämnt lite om i denna blogg. Vi satsar på en sida på svenska med information och personliga erfarenheter från oss och andra, om hur det är att leva med denna sjukdom.

Jag hoppas att även andra som kanske inte är direkt berörda, tar sig tid att kika in, för det finns så många myter kring detta med utseende. Så jag hälsar därför alla ni som tittar in här att även ta en liten tur dit.

Roligt är det i alla fall, även om det kan låta som ett märkligt ord för att beskriva ett arbete med ett ämne som är så tungt. Men glädjen kommer av att göra något som har betydelse!

Växande själar

Nyss hemkommen från en lärorik eftermiddag på det stora sjukhuset. Fantastiskt hur det plötsligt ramlar in stöd och hjälp efter två års vilset sökande efter detta. Men det är nog aldrig för sent!
Jag deltar numer i en anhörighetsutbildning i BDD på stadens ena sjukhus. Detta innebär att jag träffar andra i liknande situation, tillsammans med dotterns pappa och min man. Vi får lära oss saker jag redan visste och annat som var okänt, men framförallt får vi stöta och blöta vårt eget handlande. Dels får vi förståelse för det men också nya redskap för framtida situationer. Det är en lättnad, nästan som att bikta sig, vilket jag gjorde idag! För precis som jag visste tidigare, har jag deltagit i det negativa beteendet, dvs. varit med och försäkrat för att slippa ångestsituationerna. Gruppen leds av två fantastiska personer som med kloka ord och en stor dos insikt, lotsar oss runt i denna sjukdom.
Jag får även perspektiv, eftersom vår situation just nu är så otroligt mycket bättre än tidigare, även om det alltid är skört. Men helt klart är att stora framsteg har gjorts. Och då är det smärtsamt att höra om de andra familjernas sjukdomsläge. De har det tungt!
Att denna grupp överhuvudtaget finns är unikt, då kunskapen och satsningen på denna sjukdom är försvinnande liten i sjukvårdsvärlden. Trots allt är detta en startpunkt och det kommer att bli fler. Man jobbar också på att få en ordentlig hemsida om sjukdomen, vilket saknas idag på svenska. Den som finns är snarast ett diskussionsforum för främst drabbade, vilket också uppfyller ett viktigt behov. Tyvärr kommer denna nya sida att dröja och jag leker med tanken att starta en informativ sådan under tiden. Den skulle främst bestå av fakta och kanske några familjeberättelser. Vi får se om jag kan ta mig tiden, men det känns definitivt lockande!
En klok vän till mig vidarberdrade ett fint citat från en annan vis kvinna, "Det gör ont när själen växer". Visst är det sant, men också ganska bitterljuvt då man kan backa och själv betrakta växandet!
Kärlek till alla växande själar, det behöver vi!

Tankens förbannelse

Klockan är 00:00 och jag är nyss hemkommen från en säregen filmupplevelse. I svartvita bilder levererades en historia med många bottnar och ett kort, intensivt och svartfärgat liv återgavs. Bildspråket var fantastiskt! Jag har sett Control av Corbjin, historien om framför allt Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och, naturligtvis, sattes mina tankar igång.
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.

Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!

PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)




Ian Curtis