Under fyra dagar var jag uppfylld av en historia. Allt jag hörde och allt jag såg, väckte associationer till samma sak. Innan sömnen tog mig och när jag vaknade, fanns den på näthinnan. Jag har sett en av de sällsynta filmer som liksom intar en och sätter igång ens tankar. Icke förvånansvärt ett verk av Sean Penn.
Jag vill härmed rekommendera, nej, beordra alla som är lika sena i starten som jag, att genast masa sig ner till närmsta vidoebutik, eller om man hellre vill, besöka thepiratebay och införrskaffa "Into the wild". Based on a true story. Men skildrad med kärlek. Och kanske ännu hellre, köp boken! Det ska jag.
Historien väcker längtan, närhet och en oändlig ömhet när man får följa den varma, i grunden olycklige "Alexander Supertramps" jakt på frihet och harmoni.
Hör gärna av dig sen och berätta vad du tänkte!
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
måndag 15 december 2008
söndag 27 januari 2008
När en film öppnar en portal till mitt inre
Såg en mysig film igår. Mörkblånästansvart. En annorlunda vardagsdramatik om två bröder i två olika "fängelsemiljöer".
Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.
Barndom i Madrid
Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.
Själens eller hjärnans språk??
Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.
Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.
Längtan och (efter) bekräftelse
Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.
Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.
El muro
På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.
Det pirrade i min mage och kroppen fylldes av lycka. Åh, att få lyssna till detta fantastiska språk, det är ett ljud från mitt förlorade "hemland", Spanien! Känslan som sprids i kroppen när jag hör spanska, framförallt den med madridaccent, påminner starkt om förälskelsens. Men det är också bitterljuvt eftersom jag har förlorat en del av min förmåga att uttrycka mig själv på språket.
Barndom i Madrid
Jag tillbringade sex av mina barn- och ungdomsår i Madrid med familjen. I relation till min totala livslängd fram till idag, är det en liten del, men i relation till storleken på mitt hjärta, är platsen där helt oproportionerlig. Det är ständigt närvarande. När jag sitter på tunnelbanan och hör grannen bredvid tala spanska, ofta med sydamerikansk accent, ler jag inombords. Ett inslag på nyheterna från ett spansktalande land, ökar mitt intresse. Kollegan som har spanskan som modersmål, får extra skjuts in i mitt hjärta. En svensk vän, som har lyckan att få bo därnere, avundas i hemlighet av mig. När jag ska skriva till mina spanska vänner, lider jag av mitt ordförråds brister, så till den grad att jag många gånger låter bli att skriva alls.
Själens eller hjärnans språk??
Den största smärtan vad gäller språket är att jag under den tid jag bodde i Spanien, kom att tala flytande, utan svensk accent. Min största dröm då, var att mina ögon skulle bli bruna och mitt hår svart (idag har jag lyckats med det ena;)). Att flytta tillbaka till Sverige var en mardröm. Problemet idag är att det flytande ordförråd jag hade då, tillhörde en 12-åring och idag är jag 39, slutsatsen av detta bör inte vara svår att dra... När jag så ska kommunicera med mina barndomsvänner, kräver jag av mig själv att jag ska kunna uttrycka mina tankar och känslor lika bra som då, annars förlorar jag min identitet känns det som. Jag hade en svensk vän där, under en kort tid. Hon var född där och vid sju års ålder flyttade hon tillbaka till Sverige. Ett eller två år senare kom hon till Spanien och hälsade på. Då visade det sig att hon hade tappat spanskan nästan helt och hållet!! Ett skräckscenario för mig, ty Spanien var ju mitt land, här fanns ju mitt liv, mina vänner, mina minnen. Allt före sex års ålder räknades inte eller var inte viktigt.
Min väns öde upprepades dock inte för mig, jag förlorade inte språket. Orsaken till detta är inte vidare romantisk utan krasst vetenskaplig har jag förstått. Det har något med att göra när i utvecklingsfasen du tar in ett språk och hur länge under denna period du marineras i det. Jag hade turen att befinna mig där mellan 6 och 12 års ålder, vilket stämde perfekt. Det kommer alltid att finnas kvar i min hjärna i mer eller mindre stora fragment. Ett naturligt inlärt språk.
Längtan och (efter) bekräftelse
Idag har jag en rent fysisk längtan till landet och min barndom, samtidigt som jag vet att varje gång jag återvänder till Madrid, så är det en annan värld än den jag lämnade. Människorna som då var små, är vuxna, gatorna ser annorlunda ut, affärerna har flyttat, hus har byggts. Det jag längtar till finns helt enkelt inte kvar. Ändå kan jag bara gå runt, blunda och njuta av att höra människor tala med varandra, på det klara, rena språket som blir till en sång i mina öron.
Ibland som kan jag ändå få små budskap från det förflutna. Jag besökte för några år sedan (typ år 2000?), området där jag växte upp och gick då in på vår gamla Panadería (en brödbutik), som jag så ofta besökte som barn. Att köpa färskt bröd var en regel och sen slank det väl med en och annan "bollo". När jag ska betala, lyfter kvinnan blicken mot mig och utbrister:
"Är du tillbaka? Vad roligt! Hur mår du?"
.... Hon kände igen mig!!!! 20 år hade gått och hon kände igen mig, såg mig. Utan att själv inse vidden av sin handling, skänkte hon mig en enorm bekräftelse, jag finns och jag fanns då. Så lite, betydde så mycket. Jag hade då precis varit och tittat på huset där jag hade bott med min familj, som nu istället fungerade som kontor. Jag hade gråtit en skvätt över något jag inte kunde sätta ord på.
El muro
På tegelmuren nedanför huset, hade min kära vän och f.d. granne visat att något ändå var beständigt. Där, på teglet stod våra namn kvar med krita(!), skrivet en dag för minst 20 år sedan! Fråga mig inte hur det hade gått till. En teori var att murgröna hade växt ner över det och på något sätt bevarat det från vädrets makter.... Så denna dag blev en stor dag, jag fick näring till min identitet, att jag faktiskt är en del också av denna del av världen, det är inte bara ett suddigt minne att ifrågasätta.
söndag 13 januari 2008
Tankens förbannelse
Klockan är 00:00 och jag är nyss hemkommen från en säregen filmupplevelse. I svartvita bilder levererades en historia med många bottnar och ett kort, intensivt och svartfärgat liv återgavs. Bildspråket var fantastiskt! Jag har sett Control av Corbjin, historien om framför allt Joy Divisions sångare Ian Curtis. Och, naturligtvis, sattes mina tankar igång.
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.
Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!
PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)
Ian Curtis
Ian var ung, endast 23 år när han dog för egen hand. Han var tidigt en grubblare, skrev alla möjliga sorters texter under sin uppväxt. Så småningom komplicerade han även till sitt kärleksliv.
Vad tänker jag då? Jo, jag har genom åren ofta haft långa samtal med särskilt en vän, om detta med att se livet i mörka toner. Att ofta vara på gränsen till deprimerad och att uppleva just dessa dalar som jag tidigare nämnt. Frågan är vad detta beror på? Och nu när jag såg filmen kom tankarna tillbaka och mina teorier bekräftas ännu en gång. Att tänka är en förbannelse. Saliga äro de enfaldiga har aldrig låtit sannare. Tolka nu inte detta som förmätet, jag lägger inte in några värderingar egentligen, utan konstaterar snarast att det finns risker med att låta tankarna snurra på för mycket, men frågan är förstås om de går att stoppa? Det finns fler belägg för min teori och det är mina erfarenheter av KBT i samband med behandlingen av min ångest. Ett verktyg jag fick med mig då var just till för att stoppa tankarna. Att tvinga dem in i tomhet, att släppa dem när de kommer över en och bara tänka på meningslösa saker, men organiserat s.a.s.
Nu kan slutsattsen av detta resonemang bli något märklig kanske, ska vi sluta tänka för att må bra?? Tja, jag vet inte....Nej, förstås inte, men vi kanske bör se till att vi har någon att dela dem med i alla fall. Jag tror att det är väldigt bra att skriva av sig, på olika sätt, men är inte säker på om det räcker. Förmodligen är det även viktigt att få respons, att utbyta tankar med någon annan och att ha någon som man vet att man kan vända sig till om det blir för tungt. Problemet är förstås att inte alla har det!
Tankar kan även vara en del av vissa sjukdomar. BDD (Body Dismorphic Disorder) är en sådan, liksom ja Anorexia samt OCD (tvångshandlingar). I dessa fall blir dina tankar om en förvrängd verklighet, så viktiga och styrande att de handikappar den drabbade. Tankarna lever sitt eget liv och tar över, de trotsar all logik och alla övriga rationella tankar som personen kan ha. De är inte kopplade till intelligens utan finns där och behärskar oavsett.
Så, vad ska vi göra av detta? Ja, som sagt kommunicera är ju inte dumt. På det sättet är nog detta media ett bra verktyg, bara man inte börjar bekräfta varann i det svarta. Risken finns ju. Jag tror att detta ämne också kan bli en följetong att följa!
PS.Drog en annan slutsats idag. H tycker att det är roligt att jag pratar så mycket, vilket han gärna väljer att svara på med tystnad (haha tycker han). Och idag kom jag på att detta att jag skriver här nu, kanske är min ordventil, här kan jag tömma mig så kanske jag blir tystare IRL. Jag menar, det är väl så att man har ett utmätt antal ord inom sig??? ;)
Ian Curtis
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)