Alexander Supertramp

Under fyra dagar var jag uppfylld av en historia. Allt jag hörde och allt jag såg, väckte associationer till samma sak. Innan sömnen tog mig och när jag vaknade, fanns den på näthinnan. Jag har sett en av de sällsynta filmer som liksom intar en och sätter igång ens tankar. Icke förvånansvärt ett verk av Sean Penn.

Jag vill härmed rekommendera, nej, beordra alla som är lika sena i starten som jag, att genast masa sig ner till närmsta vidoebutik, eller om man hellre vill, besöka thepiratebay och införrskaffa "Into the wild". Based on a true story. Men skildrad med kärlek. Och kanske ännu hellre, köp boken! Det ska jag.

Historien väcker längtan, närhet och en oändlig ömhet när man får följa den varma, i grunden olycklige "Alexander Supertramps" jakt på frihet och harmoni.
Hör gärna av dig sen och berätta vad du tänkte!

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.

Gladknep

Idag har jag suttit och jobbat och rättat hela dagen, nja, nästan, har ju halkat in här lite då och då också... Och eftersom det är så lätt att ta en liten paus då och då, måste jag delge er en liten "upptäckt". Om man behöver sig en dos lycka eller bara lite upplyftande uppmuntran i den emellanåt gråa vardagen, ska man surfa runt på alla små underbara bloggar av urmysiga människor därute! Åh, vad många fina det finns! Jag blir så glad, när det är fullt av fina fotografier, söta små videos och varma hjärtan. Och tänk att jag inte hade fattat det för ett år sen. Då trodde jag alla bloggar var fyllda av proffstyckare och modeskribenter. Men istället var det fullt av unga poeter, talangfulla fotografer, storhjärtade flickor som alla ger mig framtidstro.

Mmm, och det kan behövas ibland....

Men var är alla killar???