Det rinner blod i Gaza

Jag har varit svår att "tända" på sista tiden, men nu bara måste jag. För att citera ett jäkligt bra insändarsms till Metro idag:
"Det är ett HELVETE när det regnar på stackars svenska turister i Thailand, så att deras semesterresa förstörs.
Det är ett HELVETE när det regnar bomber över Gaza och invänarnas liv förstörs"

(Typ, inte direktcitat)

Just nu är jag så uppfylld av vanmakt och hopplösa känslor inför denna eviga konflikt som nu har eskalerat till ren massaker! Vad krävs för att det ska bli ett slut på förtrycket och fred för båda sidor? Har inte alla möjliga instanser redan försökt medla?? Vad är det som kan skapa sådan likgiltighet inför mord? Personligen tycker jag faktiskt även att en soldats liv är värdefullt, då jag motsätter mig krig överhuvudtaget, men naturligtvis innebär det en ännu störr tragedi när civila också drabbas. Att skylla på att Hamas har "placerat ut sig och sina vapen bland civila" räcker ingenstans! För vem är det som "straffas"? Knappast Hamas, utan Ali och Safed och deras barn. Det handlar om liv!

Som jag kanske har nämnt tidigare så läste jag en så oerhört bra krönika för en tid sedan om självmordsbombare där författaren hänvisade till en intressant undersökning. Den skulle ha visat att i princi alla självmordsbombare har sitt ursprung i ockuperade områden. Att det är den maktlöses vapen. Inget försvar men en förklaraing och en spridning av ansvaret för uppkomsten. Dessutom, menade han, att det även förhöl sig som så att det inte alls var övervägande muslimer som begick denna typ av terrordåd.

Slutsatsen av detta tycker jag är att vi så gärna vill förenkla och skapa en bild av fienden som passar in i nutida strömningar, dvs att vi skyller på religionen och underförstått en sorts rasistiskt tänkande kring Mellanösterns problem. Jag önskar jag kunde återge källan och ta del av undersökningen direkt, men liksom så många andra gånger, glömde jag klippa ut och spara (kan inte klippa direkt i tidningen eftersom det är fler som ska läsa den efter mig...:P).

Jag upplever som sagt en maktlöshet över att inte kunna påverka situationen och bidra till att denna låsta situation kan lösas, men ett litet strå kan jag kanske dra på lördag. Gör det du med!

KOM TILL SERGELS TORG KL 13.00 OCH DEMONSTRERA!!! Mot massakern och för freden.

Alexander Supertramp

Under fyra dagar var jag uppfylld av en historia. Allt jag hörde och allt jag såg, väckte associationer till samma sak. Innan sömnen tog mig och när jag vaknade, fanns den på näthinnan. Jag har sett en av de sällsynta filmer som liksom intar en och sätter igång ens tankar. Icke förvånansvärt ett verk av Sean Penn.

Jag vill härmed rekommendera, nej, beordra alla som är lika sena i starten som jag, att genast masa sig ner till närmsta vidoebutik, eller om man hellre vill, besöka thepiratebay och införrskaffa "Into the wild". Based on a true story. Men skildrad med kärlek. Och kanske ännu hellre, köp boken! Det ska jag.

Historien väcker längtan, närhet och en oändlig ömhet när man får följa den varma, i grunden olycklige "Alexander Supertramps" jakt på frihet och harmoni.
Hör gärna av dig sen och berätta vad du tänkte!

Med händerna i jorden och en rödhake i boden

Bilden är hämtad här.

Jag tog mod till mig till slut, svalde stoltheten och gick fram till expediten på Plantagen.
-Titta här, sa jag. Den här rabatten vill jag skapa, kan du hjälpa mig? Jag höll fram reklamutskicket från den konkurrerande handelträdgården, med den käcka lilla ritningen på en "mormorsrabatt".
Hon tittade på mig och började ge mig en massa råd. Vi pratade om vad det var jag ville ha och om de skulle blomma över hela säsongen. På frågan om vad jag ville ha för sorts blommor om några skulle läggas till, svarade jag att jag ville ha "gamla" sorter. Då skrattade hon och sa att alla var det! Min romantiska dröm om en trädgård i gammal stil som fint skulle komplettera vårt gamla restaureringsprojekt, löstes sakta upp. Jag kapitulerade. Efter flera års egna försök att skapa något vackert, med märkliga resultat, ville jag nu att det skulle bli fint. Ge mig en rabatt bara! Jag vill ha vackra blommor att se på, känna doften av tidiga mornar och kvällar, jag vill njuta av skönheten och stillheten.

Kvinnan hjälpte mig och jag travade iväg med ett berg av blommor och en ambition att gräva upp 10 kvadratmeter rabatt, fylld med kvickrötter, kirs och en och annan blomma tidigare planterad av mig.
När jag sedan låg där på knä i blåbyxor med händerna i jorden och solen i nacken, tänkte jag att det är så mycket jag vill kunna, kanske t.o.m. vara bäst på. Jag vill vara snickare, målare, trädgårdsmästare. Men också rolig, charmerande, cool, rättvis, engagerad, estet och allmänt fantastisk. Jag vill festa med vänner och njuta av fågelsång i Huset utan grannar. Jag vill allt, samtidigt!
Tankarna förde mig dock till en annan slutsats. Jag kan inte bli allt och göra allt bara för att jag vill. Jag älskar blommor, men också att måla och bygga. Det finns dock en begränsning, tid och anlag. Jag kan inte heller rädda världen, ensam.

Men, jag kan göra som hittills och vara nöjd med det, jag kan göra så gott jag kan och be om hjälp när det behövs.

Eller som den lilla rödhaken som hade byggt ett bo i redskapskjulet bakom en jordskrapa. Vi smög in på respektfullt avstånd och stängde dörren varligt varje gång. Små nervösa peparkornsögon förljde våra steg, säkerligen ytterst förvånad över vår närvaro. Här hade ju varit så tyst och lugnt.

Nu fanns inga altenativ, tre hungriga munnar gapandes efter mer och hon kunde inte annat än att helt enkelt göra sitt jobb, gilla läget och hoppas på det bästa!

Steg 2

Jag sitter på ett tåg. Jag är på väg in i friheten.
Världen rusar förbi utanför fönstret och jag är en del av den.
Jag vill påbörja mitt resande liv.
Jag vill bli fri, uträtta stordåd.
Jag överväger om jag verkligen ska fortsätta mitt förhållande.
Interrailkortet värmer i fickan, världen ligger framför mig.

Två år senare sitter jag i en tvåa i Stockholm, med världens vackraste bebis i min famn.
Tåget lämnade perrongen utan mig.

Ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig.

När klimatångesten trotsas bland fallande moln

Morgonen är tidig, närmare bestämt är klockan tre. Jag reser mig mödosamt ur sängen och tänker, ska jag verkligen genomföra detta? Det är bara några månader sedan, som klimatångesten slog mig ordentlig med all kraft och jag tog beslutet att resan i mars till Thailand blir min sista utomlands med flyg. Något annat är inte vettigt.

Ändå så sitter jag nu här på sängkanten, bara några veckor innan Thailandsresan, redo med packad väska, för att ta mig till Arlanda för en annan resa...

Men jag tar mig upp, jag reser iväg, på denna resa med så många andra syften än det på ytan kan se ut. Jag har så många förklaringar, som ändå kanske bara låter märkliga. Men jag reser.

Och jag ångrar inget.

Och jag inser det förbannade flygets fördelar! Att kunna ta sig till platser, möta vänner, se natur, få upplevelser som värmer våra själar och skapar broar.

Jag har mött min galna barndomsvän och hans familj. Platsen de bor på går inte att göra rättvisa på bild, eller rättare sagt, JAG kan inte göra den rättvisa. Platsen heter La Gomera, en plats som hämtad ur en saga, med moln som rinner som vattenfall längs bergsbranterna, skyhöga berg med utsikt som får det att svindla. Snirkliga vägar kantade av stup, regnskog med enar (!) med stammar tjocka som ekars, en sagoskog att vandra i. Byarna är utkastade längs branterna och turisterna har endast lyckats invadera en liten by med en liten nybyggd golfbana precis vid kusten. Längre än så tror jag inte de kommer...

Där träffar jag dem ett par dagar, återvände till mitt språk som inte längre är mitt. Hos denna familj får jag vara mitt i deras otroliga vardag, med alla deras kärleksbarn. Hos dem bultar hjärtat stort för alla!

Min vän Jacinto är dessutom guide i Nationalparken Garajonay, så jag får ännu en gång en promenad längs "förbjudna stigar" i skogen :)

Tyvärr måste jag lämna de dimhöljdas berg och ge mig tillbaka till turistorten, även om sol var något jag kände stort behov av. Jag lever som i dvala under vintrarna annars.

Men turistorten bjuder på en överraskning, jag får ännu en upplevelse. Jag får andas i en tub! Efter att ha våndats och slitits mellan drömmen att få sväva i det djupa blå och den förbannade rädslan som har börjat invadera mig under de senaste åren, fick jag möjligheten att prova lite lätt. Vid poolkanten dyker (:P) en man upp och erbjuder mig sina tuber. Alltså, han vill göra reklam för sin dykskola och man får en liten gratis minilektion i poolen! Ja, jublade jag, nu ska jag prova.

Och, jag blev heeelt såld! Från att vara något obehagligt att andas genom en smal slang (de är inte feta som dammsugarslangarna i typ Tintin, utan ser ut som en något tjockare sladd) till att plötsligt uppleva den där svävande känslan att faktiskt andas trots att man är under vattnet, det var magiskt! Jag tror jag blev hög. Såååå häftigt!

Så havet, nu är jag redo, jag ska i alla fall försöka när vi möts i Thailand!

Det är jag som är under vattnet!

Mitt rum

Ensam bland andra, med Regina Spector mjukt ihoprullad i min öronsnäcka, viskandes och ropandes mjuka ord. Som vanligt när jag åkte t-bana idag, bar jag musiken i örat. Denna välsignade uppfinning, hörluren, som näst efter tvättmaskinen, för den lilla människan är den viktigaste tekniska uppfinningen för att ge (storstads?)människan avlastning och frihet i ett eget rum. Att skapa sig utrymme för egna tankar och känslor.

Min musikkonsumtion sker mest bland andra, då inget annat kräver koncentration. Hemma blandas olika musikstilar med varandra och en ljudmatta skapas som mer liknar oljud. Dessutom vill jag ge musiken odelad uppmärksamhet och respekt. Inte veta att någon annan närvarande ogillar mina val. Det gör mig bara upprörd, eftersom det ofta klargörs.

Saknar ibland tonårsrummet då jag i ensam majestät kunde skruva upp volymknappen och då det hörde till att totalt skita i hänsyn!

Men nu har jag rummet direkt i örat istället :D