I Stålmannens sällskap

Du sitter mitt emot mig
Jag sitter här
Din hand
så liten, så tunn
Du gråter
tyst viskar ångesten
Jag kan inte röra mig
risken för härdsmälta finns
Ordlösa vindar snurrar i rummet

Så är stunden över
Återigen fyller energi din kropp
lättheten är tillbaka i rösten

Du sitter mittemot mig
Jag sitter här
Stålmannen skramlar
står rakryggad med livet på en krok
Du fångar mig
lockar ut vardagen ur min mun
Dagen fortsätter
solen skiner
och ordlösa vindar snurrar i rummet

En nödvändig text

Som en självklar kommentar till tidigare inlägg, vill jag citera denna för mig omvälvande text. Den tog andan ur min sextonåriga lekamen med sitt brutala, men också starka, budskap. Varsågoda!


NÖDVÄNDIGHETENS NÄVE av Solveig von Schoultz

Tre gånger dagligen tvingad på knä
av nödvändighetens näve med mull på knogarna,
fyra gånger sänkt i en svartspräcklig förvirring
medan det försummade knackar i ett tomt bakhuvud,
fem gånger åderlåten på den sista uthålligheten
medan kärleken rinner bort genom fingertopparna,
sex gåner bortmotad från rummet med den hemliga
flöjten,
sju gånger nedtrampad, sju gånger uppstigen med ett
nytt trots,
varje natt famnad av en sorg som sjunkit till botten,
svalkad av drömmar, vitsippor, slängda vid
vägkanten,
väckt av en gryning med mörka ringar under ögonen -

du tror du kuvar mig liv?

Moln

Vill också kunna samla vassa tankar, hårda känslor, ledsna suckar, gråa blickar, mörka rop, taggig smärta, svarta hål
i moln av ord

Vill forma mjuka leenden, små glittrande utrop, lyckliga skratt, varma blickar, ömma möten, röda känslor, lätta andetag
i moln av grammatisk karaktär

samla dem,
skapa mening,

beröra,
avgöra,
uppröra

Precis som du.

Vita minnen

Kommer du ihåg våra nattliga samtal i smyg?
Kommer du ihåg våra fumlande händer?
Kommer du ihåg den fjäderlätta pussleken överallt och ingenstans?

Kommer du ihåg träden vi klättrade i?
Kommer du ihåg hur vi lekte tafatt i den sammetsmjuka medelhavskvällen?
Kommer du ihåg hur du retades och samtidigt som jag sögs in i din blick?

Kommer du ihåg de sista dagarna, immiga av alla mina tårar?
Kommer du ihåg min rädsla som var blandad med längtan?
Kommer du ihåg vår oskuld?

Minns du när vi var elva år?
Jag minns.

förvirratordbajseri

Livet, oförutsägbart
Livet, inte en räkmacka
Livet, snarast en gårdagens
Livet, för mycket kärlek
Livet, som en tallrik risgrynsgröt på julafton, men alltid utan en mandel
Livet, växlande molnighet
Livet, tvära kurvor
Livet, "mind the gaps"
Livet, bland låghus och höghus
Livet, fantastiskt, fanatiskt, förförande, förgörande, fenomenalt

Livet,
som dålig poesi
(se ovan)

Steg 2

Jag sitter på ett tåg. Jag är på väg in i friheten.
Världen rusar förbi utanför fönstret och jag är en del av den.
Jag vill påbörja mitt resande liv.
Jag vill bli fri, uträtta stordåd.
Jag överväger om jag verkligen ska fortsätta mitt förhållande.
Interrailkortet värmer i fickan, världen ligger framför mig.

Två år senare sitter jag i en tvåa i Stockholm, med världens vackraste bebis i min famn.
Tåget lämnade perrongen utan mig.

Ibland blir det inte riktigt som man hade tänkt sig.