Schlagerrörelsen

Förundras ännu en gång över människors behov av gemenskap, oavsett kring vad. I Sverige uppstår varje år en oförklarlig massrörelse kring en tävling i ett omöjligt ämne, musik. Hur kan man tävla om något sådant? Och lägg därtill den tveksamma kvalitén. Men människor tycks lyckliga och engagerade, jag blir oupphörligen förvånad över vilka i min närhet som faller till föga. Varelser jag älskar och ärar och respekterar, pratar om ämnet i veckor. Vad är det som händer??

Tänk om man kunde ta allt detta engagemang och denna glädje och kanalisera det på något som är mer konstruktivt och givande. Något som är bättre.

Något som jag tycker om ;)

Glädje

Ett ljus tändes i mörkret.... Den 5 mars kommer jag att få se Glasvegas, i Köpenhamn!
*Ler STORT*

Ups and downs en grå måndag i januari

I morse blev jag besviken. Glad och laddad tog jag mig till jobbet med musiken som fyllde mig med förväntningar inför kommande spelning. Vid 10 skulle jag gå in och beställa biljetterna, men oväntade hinder dök upp (såsom jobb...) och jag fick vänta till 11. Och vad sker då? Jo, jag möts av beskedet att det var slutsålt! "Det gick nog på en halv minut" sa den glada tösen i örat på mig.

Buääää! Ingen Glasvegas för mig! Bitterheten riskerade nu att ta över, tur då att man har ett jobb som skoningslöst tar över min dag. Hoppet om en extrainsatt spelning höll mig uppe under dagen.

Så var det dags att åka hem och jag blev glad igen! För nu ljöd något annat i öronen. Jag är kär, eller kanske snarast nytänd.
Hives Black and white tog nu över och det är en mycket märklig känsla att sitta på tåget och bara vilja dansa och le. Misstänker att det hade sett märkligt ut om jag hade släppt loss. Tyvärr har jag ingen annanstans heller att ge utlopp för dylika känslor och det mina vänner, är baksidan med att bli äldre, eller kanske har det alltid varit så? Att det jag kallar dansmusik, inte gäller för någon annan?
Så med något återhållna små spastiska ryck i fötterna, fortsatte jag att lösa mitt Sudoku, drömandes om att en svartvitklädd rockstjärna skulle komma och ta mig till en bättre plats.

Himlen på golvet

Ett gäng glada människor, inklämda på ett litet café. Musik som stärker, texter om den lilla människans värde och tysta tjejers revolt, sånger ur ett stort hjärta och inte en sladd. I tordags var jag där, på nystartade akustiska klubben på Café Magnolia i Vasastan. Ett skönt inslag i vardagen.

Fröken Underbars stora röst och låtskrivare Sandra, har tagit initiativet och premiäröppnade med sitt eget band. Masa er gärna dit en torsdag, men bered er på en liten intim lokal, med mycket värme!

Söndag i Imperiets tecken

Halkade ner i soffan igårkväll och hamnade framför Video med Luuk eller vad det heter. Peter Stormare hälsade på. Samtycker inte direkt med hans musiksmak men en video väckte något hos mig, en liveupptagning från Kolingsborg med Imperiet! Oj, vad det small till i nostalgikörteln!

Av den anledningen har denna städdag gått i nostalgins tecken, eller förresten ´kallas det nostalgi om man fortfarande blir upplyft, glad och njuter av det? I så fall var det inte nostalgi utan bara ren ram musiklycka. Jag dammade av mina vinylplattor (jojomensan, såå gammal är jag;) och upptäckte en massa mysiga känslor i min kropp. T.o.m. dottern tyckte det var "skön musik".

Tyvärr insåg jag att det inte har hänt så mycket i världen. Lyssna på texten till C.C. cowboys så inser ni.

Bakom Götgatan

Igår: Äntligen en varm sommarkväll, sol och ballonger fyllde skyn (få moln dock, vilket var bra denna gång:)) och ljuva toner ringlade genom luften. Och idag försvinner jag till Paradisplatsen och träffar Mannen i mitt liv. Saker och ting är rätt okej just nu!!

Ha en skön sommar, kära vänner!

Stefan...

Är lite ledsen idag. Och splittrad.
Ville till Dieselverkstan och se min husgud som jag alltid blir så glad av och lyssna till en av Sveriges vackraste kvinnliga röster. Stefan Sundström och Nina Ramsby.

Men jag fick inte med mig någon...
Och så har vi dessutom kärt besök från Götlaborg.

Varför händer alla bra saker samtidigt?

Fix you

En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.

Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:

"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"

I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.

Lite läskigt, men säkert helt naturligt.

Den här är till dig min älskling!

Mitt rum

Ensam bland andra, med Regina Spector mjukt ihoprullad i min öronsnäcka, viskandes och ropandes mjuka ord. Som vanligt när jag åkte t-bana idag, bar jag musiken i örat. Denna välsignade uppfinning, hörluren, som näst efter tvättmaskinen, för den lilla människan är den viktigaste tekniska uppfinningen för att ge (storstads?)människan avlastning och frihet i ett eget rum. Att skapa sig utrymme för egna tankar och känslor.

Min musikkonsumtion sker mest bland andra, då inget annat kräver koncentration. Hemma blandas olika musikstilar med varandra och en ljudmatta skapas som mer liknar oljud. Dessutom vill jag ge musiken odelad uppmärksamhet och respekt. Inte veta att någon annan närvarande ogillar mina val. Det gör mig bara upprörd, eftersom det ofta klargörs.

Saknar ibland tonårsrummet då jag i ensam majestät kunde skruva upp volymknappen och då det hörde till att totalt skita i hänsyn!

Men nu har jag rummet direkt i örat istället :D