I morse blev jag besviken. Glad och laddad tog jag mig till jobbet med musiken som fyllde mig med förväntningar inför kommande spelning. Vid 10 skulle jag gå in och beställa biljetterna, men oväntade hinder dök upp (såsom jobb...) och jag fick vänta till 11. Och vad sker då? Jo, jag möts av beskedet att det var slutsålt! "Det gick nog på en halv minut" sa den glada tösen i örat på mig.
Buääää! Ingen Glasvegas för mig! Bitterheten riskerade nu att ta över, tur då att man har ett jobb som skoningslöst tar över min dag. Hoppet om en extrainsatt spelning höll mig uppe under dagen.
Så var det dags att åka hem och jag blev glad igen! För nu ljöd något annat i öronen. Jag är kär, eller kanske snarast nytänd.
Hives Black and white tog nu över och det är en mycket märklig känsla att sitta på tåget och bara vilja dansa och le. Misstänker att det hade sett märkligt ut om jag hade släppt loss. Tyvärr har jag ingen annanstans heller att ge utlopp för dylika känslor och det mina vänner, är baksidan med att bli äldre, eller kanske har det alltid varit så? Att det jag kallar dansmusik, inte gäller för någon annan?
Så med något återhållna små spastiska ryck i fötterna, fortsatte jag att lösa mitt Sudoku, drömandes om att en svartvitklädd rockstjärna skulle komma och ta mig till en bättre plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar