En morgon i vintermörkret på väg till t-banan, med radion i örat, drabbades jag av en sång som talade till min smärta och jag kände hur sorgen vällde upp i ögonen. Den ljusa rösten formulerade en refräng som jag bara ville skrika ut. Jag ville också ha ett ljus, en hand som räddade mig, som fixade allt. Sången blev min ledsång och jag gjorde den till min, trots att jag egentligen inte vanligtvis lyssnar på bandet.
Så en dag under min resa, sätter jag på denna utvalda sång och min dotter hör den. Hon utbrister:
"Åh, den här har jag gråtit mycket till!"
I den sekunden blev jag beredd att tro på symbios, telepati. Känslans kraft som bygger märkliga vägar mellan två själar, för min sorg var också hennes.
Lite läskigt, men säkert helt naturligt.
Den här är till dig min älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar