torsdag 27 mars 2008

Längst lever bilderna inombords

Igår drabbades vi av en motgång... Efter diverse strul med kamerans minneskort och datorn, de ville inte fungera ihop, visade det sig att kortet inte heller ville fungera ihop med kameran!! I det stora perspektivet ar detta naturligtvis ingen katastrof, men i det lilla kanns det faktiskt rätt pissjobbigt att 300 bilder kanske bara har gått upp i rök. Vi har i alla fall fatt låna ett annat kort som vi kan fortsatta fota med och sa kommer jag att söka med ljus och lykta efter någon i Sverige som kan reparera vart kort. Det måste finnas!!!

Något positivt hande också, förtstås!! Min tatuering blev klar. Nu sitter jag och mina barn i form av ödlor pa benet, nu är de alltid med mig vare sig de vill eller inte :DD
Under det långa arbetet, (det tog många, många timmar...) hann en del samtal utspela sig. Bland annat pratade jag med ett tjej om tatueringarnas liknelse med att föda barn. Efteråt minns man ingen smärta och man är bara lycklig över det man har fått och smärtan är också därför genomlidlig. Jag tycker inte liknelsen är helt fel och i det har fallet har det fått en ännu större betydelse for mig. For varje hack i huden, för varje smärtpunkt, har jag tänkt och känt att det är mina barns smärta jag tagit emot. Genom skapandet av dem benet, har jag också tagit del av deras smärta, jag bär den åt dem.

Låter det flummigt? Eller är det bara typiskt mig?? Förmodligen men jag tycker att det är viktigt att våra handlingar alltid har en tanke bakom.

Som sagt, bilder kommer senare och lägger jag ut dem från Sverige.

5 kommentarer:

mowa sa...

I love you!
Det hörs i texterna att du slappnat av lite. Vilka vackra bilder och grattis till det nya barnet.

www.malinrocaahlgren.com sa...

hörru flummis!
;)

Anonym sa...

Flummigt eller inte det är så vackert att man vill gråta!
Kram lotta

Kajsa sa...

Hej stumpan! Låter som ni hittat magic mushrooms där nere :-) Vad modig du är med tatueringarna, imponerad! Vill gärna se dom "in real life" när du kommer hem. Överger dig och går på Sture med mannen i mitt liv nu :-) Hör av dig när du kommit hem! KRAMA H och så får han KRAMA dig tillbaka från oss alla! Ha det bäst!

Anonym sa...

det låter som en mycket vacker tanke - det där med tatueringarna och barnens smärta. Ah, jag ramlade in här idag, och jag tycker så mycket om flytet du har i dina texter.