Längst lever bilderna inombords

Igår drabbades vi av en motgång... Efter diverse strul med kamerans minneskort och datorn, de ville inte fungera ihop, visade det sig att kortet inte heller ville fungera ihop med kameran!! I det stora perspektivet ar detta naturligtvis ingen katastrof, men i det lilla kanns det faktiskt rätt pissjobbigt att 300 bilder kanske bara har gått upp i rök. Vi har i alla fall fatt låna ett annat kort som vi kan fortsatta fota med och sa kommer jag att söka med ljus och lykta efter någon i Sverige som kan reparera vart kort. Det måste finnas!!!

Något positivt hande också, förtstås!! Min tatuering blev klar. Nu sitter jag och mina barn i form av ödlor pa benet, nu är de alltid med mig vare sig de vill eller inte :DD
Under det långa arbetet, (det tog många, många timmar...) hann en del samtal utspela sig. Bland annat pratade jag med ett tjej om tatueringarnas liknelse med att föda barn. Efteråt minns man ingen smärta och man är bara lycklig över det man har fått och smärtan är också därför genomlidlig. Jag tycker inte liknelsen är helt fel och i det har fallet har det fått en ännu större betydelse for mig. For varje hack i huden, för varje smärtpunkt, har jag tänkt och känt att det är mina barns smärta jag tagit emot. Genom skapandet av dem på benet, har jag också tagit del av deras smärta, jag bär den åt dem.

Låter det flummigt? Eller är det bara typiskt mig?? Förmodligen men jag tycker att det är viktigt att våra handlingar alltid har en tanke bakom.

Som sagt, bilder kommer senare och då lägger jag ut dem från Sverige.