Vackra ögon

Två veckor har gått. Hur sätter man ord på det vackra? Hur beskriver man smärtsamma känslor? Ingen aning. Men jag försöker ändå.



Midsommarhelgen var vacker. En blåsig västkustö, som vanligt, så klart. Regnet smattrade ibland. Men solen kämpade och dök upp i spridda skurar. Fantastiska människor. Skratt och allvarliga samtal. God mat och avspända stunder. Över allt låg dock den mörka sanningen, men hoppet var stort. Vi skrattade och grät faktiskt inte en enda skvätt. Äntligen träffades vi och precis som förra året blev det. Vi satt i samma fåtöljer. Åt vid samma bord. Mötte samma blickar. Hörde samma vind som utmanade fönsterrutorna, om än med något svagare kraft faktiskt. Sov i samma säng. Klamrade oss fast vid varandra. Inte som förut, eftersom det denna gång fanns en annan skugga.

Dagen efter. Samma visa. Solen tittade äntligen fram och vi tog en promenad. Om än kortare detta år. När vi lämnade ön, var vi upprymda. Hoppet och glädjen var stor. Vi hade ju haft en så härlig helg tillsammans. Det blev inte så annorlunda som vi hade trott, det blev fint.

Sen.

En vecka i huset. Tillsammans med en av mina finaste. Mjuk värme som ökade hundrafalt. Sol, blomdoft, lata dagar, barnaskratt. Tidiga mornar, ensam i gräset. Långsamt uppvaknande i takt med fågelsång. Enskildhet men ändå samvaro. Käraste vännen och djupa, viktiga samtal. Livet analyserades och fick tydligare konturer.



En vecka i hoppets tecken.



Sen.

Mörker.

Det har spridit sig. Behandlingen har inte tagit. Levern är intagen.

Jag. Maktlös. Hatet mot vården växer. Orden är nästan slut, men ändå inte. Vet inte vad jag ska göra. Kan göra. Kan inte göra något. Gråter. Till vilken nytta? Ingen. Ingens. Men väljer ändå något. Självdestruktivitet. Korkat. Javisst. Men, ge mig ett alternativ då!



Efter fyra behandlingar och 12 veckor, upptäcker man, HON, att det gör ont. Kräver en undersökning, som konstaterar att det ovanliga har hänt. Det har inte tagit. Det har spridit sig.

För i HELVETE, är det inte deras förbannade plikt att ha koll på detta under behandlingens gång?????? Och dessutom skulle de ha gjort något redan i augusti... Det är för mycket. Vill skriva om det. Revolutionera vården. Men just nu kan jag inte. Inte min uppgift. Skiter egentligen i det i slutändan. Bara hon blir frisk.

Älskar älskar älskar. Men vad hjälper det? Livet är fucking jävla orättvist. Eller döden rättare sagt.



Och hennes vackra ögon brinner.

Hur ska man beskriva?

Då allt blir återfött...

Så var dagen här, som vi fröknar, magistrar och annat löst folk i skolan väntat på, dagen efter avslutningen. Nu, nu borde sommaren vara här.
Istället sitter, halvligger jag och skådar ut utmattad ut på regnet som strilar. Känner än kylan av fukten som tog sig in under kläderna nyss. Mitt huvud är trött liksom min kropp, hjärtat klappar en aning för fort, efter en lång gårdag, med kära kollegor och hjärtskärande avsked, men ändå inte. Känns som jag kommer mista en del av mig, en tvillingsjäl men ändå inte... Hm.

Ändå, det är inte slut än. I morgon lyfter planet mot Prag, med samma kollegor, som en ytterligare avslutning, om än med lite jobb...

Mycket mer inspirerande än så här är jag inte idag. Tyvärr. Men kanske är jag det om en vecka? Sommar?

Stunder av lycka

Ögonblicksbilder från sommaren och en inblick i det sköna livet.

Delar av Martorpsfallet, pampigast på våren men vacker även nu.

Efter en skön dag njuter vi med kära, kära vänner ett nattbad i vår tunna under en månförmörkelse vi inte ens var medvetna om!

Och så här vackert kan det vara i husets hjärta.

Bakom Götgatan

Igår: Äntligen en varm sommarkväll, sol och ballonger fyllde skyn (få moln dock, vilket var bra denna gång:)) och ljuva toner ringlade genom luften. Och idag försvinner jag till Paradisplatsen och träffar Mannen i mitt liv. Saker och ting är rätt okej just nu!!

Ha en skön sommar, kära vänner!

Veckans bra

Bra-saker-som-hänt-den-här-veckan-listan

• Konsert 1. Såg mästerlig blues med Robert Lighthouse. Han är en gud på gitarr!


• Konsert 2. Gratis (extra plus!) musik Under Eken, med speciella Anna Järvinen. Hon bjöd dessutom på tre helt nya låtar. Goda tillbehör i form av pastasallad, öl och sol


• Totalspontan segling med älskade farsgubben. Över en dag bestämdes att jag skulle ta pendeln till Nynäshamn, färjan till Visby, bussen till Fårösund och där hoppa på hans segelbåt för att sedan köra en 16 timmarstur till Värmdö. Snittvind mellan 8 och 13 m/s och sydlig vind. De svarta molnen jagade oss dramatiskt. Det var ljuvligt! Tvådagars semesterresa.


• Ny upptäckt: Moln. Vill fota dem, spara dem, lära känna dem och förstå dem.


• Ny havskompis: Tobisgrisslan, en mycket söt typ.


• Filmupplevelse: Tillsammans är man mindre ensam (vilken titel:) m bl.a. Audrey Tatou. En riktig må-bra-film som jag behövde. Inte direkt i klass med Amelia från Montmartre, men klart sevärd här och nu. Något förutsägbar fast det är ju inte helt ovanligt tyvärr, vilket i o f s kan passa mig, då mitt liv sällan är det!

Och så är det en dag kvar!!!

Sommar i stan

Dagarna går, med sol på balkongen, fönstershopping, videofilmer i stora lass (såg en fantastisk film, Little Miss Sunshine, en pärla jag velat se länge, mm..), lek med datorn, installering av raouter (tog en hel förmiddag....:( ) och allmänt softande. Men det är rätt ensamt i stan, var är alla? ;) Jaså, det är sommar!

Men mycket skrivande har det inte blivit. Leker med tanken att jag borde ta med mig datorn och sätta mig på något mysigt ställe, t.ex. stället på hörnan som har en lååång soffa med en massa kuddar. Kan/får man göra så? Känner i alla fall att jag behöver vara ensam för att skriva, texten är så känslosam.

Bland elefantrövar och avbetalningar

Överväger just nu allvarligt att flytta definitivt till vårt kära hus på kullen. Då kanske jag åtminstone kan var där lite grann...

Livet beter sig ibland som en elefantröv, för att citera en vän. Jag har så ofta sagt och skrivit så "vackert" att livet prövar en och att det är bara att växa med och utvecklas, men jag börjar nog nå gränsen för min förståelse! Vad fan är meningen?? Och nu ska inte ni inblandade människor ta åt er, jag menar livet överhuvudtaget! När infinner sig haromonin om än för några dagar, eller kanske en liten sommar om man får be?

Några drabbas hårdare uppenbarligen, inte helt utan eget ansvar, men varför ska det upprepas? Jag inser att vid den där tidigare nämnda gränsen, lurar även bitterheten. Hm, mindre bra.

Funderar i alla fall på att återigen bete mig inkonsekvent. Tänker köpa mig en egen dator, på avbetalning. Måste få börja på min bok, kanske finns det en med en smart skärm som går att läsa ute i solskenet?? Man kan ju åka till månen, så det borde ju inte vara en så svår uppgift ;) Hursomhelst så var det ju inte det rådet jag gav barnen, att handla på avbetalning, men detta kanske kan kallas nödläge??

Nej, jag får nog sansa mig lite och tänka lite mer, nu har jag i alla fall fått ur mig lite känslor, något diffusa för den oinvigde, men vadå, var inte bloggen en egotripp??

Nu ska jag ta min tvåhjuling ner till Street och hälsa på min kära vän som står och säljer. Lite sol och vatten skadar nog inte humöret. Kram på er där ute!