Lyckopiller

I fredags intog jag ett megalyckopiller, jag var på bio. Skrattade, grät och applåderade! Har nog aldrig hänt tidigare.
Jag såg "Patrik 1,5 år" och det var så rätt, precis vad jag behövde. SE DEN! Den är ömsint, rolig, berörande och riktigt, riktigt fin. Tänk att Gustaf Skarsgård var så bra, det visste jag inte.

Ett hoppfullt tecken

En märklig kväll blev det. Skulle fortsätta skriva på min stora ångest, mitt examensarbete som har hängt över mig så många år.... Absurt, men så är det. Så plingar det till i mobilen och min uppmärksamhet riktas istället mot tv:n, kanal 5 och Outsiders (ett helt groteskt namn för övrigt). Halva programmet ägnas åt det som har varit en så stor del i vårt liv, BDD. Jag beundrar dessa människor så, som utmanar sin ångest och låter sig beskådas med allt vad det innebär, i media. Och för vem gör de det? Jo, för alla andra, de som inte orkar ge det ett ansikte. Så att kunskapen ska spridas. Vår sida fick på en kort stund över 250 träffar, så det är uppenbart att kunskap nu sprids om något som är sååå svårt att förstå för utomstående.

Samtidigt som jag ser ångesten så känns det så märkligt att vi ändå har kommit så långt, att det där värsta med all isolering, nu för tillfället är bakom oss. Mitt hjärta har nu lyckats erövra världen en liten bit och har nu avslutat sin femte arbetsdag! Men fortfarande finns det som många killar och tjejer, män och kvinnor därute, som inte har en dag utan ångest, det skär i hjärtat. Jag önskar att alla kunde få en större förståelse för vilket helvete det är med psykiska sjukdomar, hur något som inte syns kan ha en sådan makt över en människa. Livet begränsas och alternativen är så mycket färre än för majoriteten. Detta är något vården måste bli bättre på, att förstå och ge hjälp, för det värsta är ju att just denna grupps svårigheter handlar om kontakter med andra. Så det blir tyvärr ett Moment 22 (ett återkommande uttryck hos mig, tyvärr).

Jag önskar och hoppas att i alla fall några idag kände att de tog ett litet steg, om inte annat bara genom att få ett ord på vad de upplever.

Stor kram till er alla därute!!

Engla

Det finns väl ingen bloggare som inte skriver om detta idag, men jag tänkte inte det alls först. Kände att det finns inga ord, inga som är tillräckliga och det gör det väl fortfarande inte. I morse läste jag Hillevi Wahls krönika i en av gratistidningarna och hon sammanfattade mina känslor så bra, lite för bra, tårarna brände.

Och så är det, smärtan är enorm då jag tänker på detta. Hillevi skrev just att"det finns nog ingen förälder som inte kramar sina barn extra hårt idag" och det är ju så. Att försöka leva sig in i mammans smärta gör så ont att det blir ofattbart att tänka sig hur hon känner det just nu!

Usch!

En annan tanke som ofta kommer upp och i samtal med andra, är detta om. Om hon inte hade cyklat den dagen, om han inte hade åkt där just den dagen, om man hade tagit in honom i samband med "Pernillamordet", om, om, om...... Men den smärtsamma sanningen är ju att det inte hjälper sorgen, tvärtom! Det skapar bara ångest, samtidigt är det ju förståeligt att tankarna går i de banorna.

Såg just inslaget i Aktuellt. Tänker på en mening jag skrivit tidigare: Det finns ingen ondska, bara rädsla. Detta måste jag ju verkligen anstränga mig för att aktualisera nu, när hatet växer i människors hjärtan. Naturligtvis är de orden en förenkling av verkligheten, men jag vill nog fortfarande hävda att det finns förklaringar (inte ursäkter!) till människors beteenden, beteendestörningar. Ofta upplvelser och övergrepp, men också psykiska sjukdomar. Alltså måste den psykiatriska vården vara något man satsar på och inte som idag, drar ned på!

Ljuset flämtar i fönstret och jag längtar innerligt efter en kram från min dotter!

Kom ihåg att älska varje dag

(fritt från Stefan Sundström)

Steg 1

Sitter i mitt rum under solen
Tårar rinner. Av sorg. Av skräck inför det som väntar.
Jag vill inte lämna Spanien, tryggheten.
Jag vill inte till ett Sverige där man sminkar sig, går i högklackat och röker. Där man är vuxen när man är liten.
Jag vill vara 12 år och leka.

Två år senare har jag permanentat hår, har börjat tjuvröka och har snattat smink på Konsum.

Det blir sällan som man har tänkt sig.

Glärg??

Kan man gråta av sorg och glädje samtidigt? Vad kallas det? Glärg eller sodje?
Jag tror de tårarna är magiska, spara dem i en ask och du har ett trolldryckskoncentrat som kan flytta berg.

Jag säljer dem dyrt, hör av dig!