Den kalla sorgen

Man skulle kunna tro att jag inte har något liv, såsom jag skriver. I alla fall idag.

Men det är ju just det, livet.

På väg från tunnelbanan igår, så som vanligt, väckte en musikslinga i mitt öra, de slumrande känslorna inom mig. Jag tänkte på dessa helveteseår som gått. Jag tänkte på min flicka, på allt som har varit, allt som har hänt.

Jag tänkte på hur det över huvudtaget var möjligt för mig att gå där, på trottoaren, på väg hem från ytterligare en dags arbete. Hur kan jag tänka och finnas till utan att bryta ihop?

Jag insåg då, att den där muren eller skyddet, som kapslar in alla känslor och bara tillåter rationella tankar, är en överlevnadsinstinkt. Hur skulle jag annars kunna ta in att jag inte har funnits där, inte har kunnat skydda mot det onda som har hänt? Att jag som borde vara den som ger sitt liv för de mest älskade, inte kunnat göra någonting??

Ibland sipprar det in, särskilt när jag inser det fortfarande så känsliga läget. Då oron för framtiden knackar på, ännu något som inte tillåts finnas där hela tiden, hur jag då inser att faran inte är över. Då väller smärtan och sorgen ut intill outhärdlighet. Men vet ni? Då kan jag trycka undan det. På något sätt, annars vet jag ju att allt stannar och då blir det bara värre.

Men det är skumt och märkligt.