Jag fortsätter följa min svarta tråd

Taggtråd och liv i symbios

BOOF! Käftsmäll, en rak höger och sen tystnad. 9 år, utan en riktig vän. 9 år och varje dag en förväntan att få stryk.
HA HA! Storflabb, "Kolla, vad löjligt de går, mobbarna. Svänger liksom med överkroppen och släpar liksom fötterna framför sig. Det är svårt att gå så i grupp. De måste dansträna för att lyckas..."

Kasten är tvära i enmansföreställningen "Henrik, en tönt" av Henrik Ståhl.
Var och såg den med skolans kamratstödjare idag. Såg hur denna otroligt starka människa står ensam på en scen, framför ett hav av tonåringar fyllda av sina attityder och roller. I början var jag faktiskt orolig att han skulle få avbryta. Han varnade att det var ett beslut han hade tagit, att om han upplevde att föreställningen blev alltför störd, så skulle han stoppa. Det var många som hade mycket svårt att vara tysta. Drygt 160 tonåringar från olika skolor. Inte lätt för någon, men för honom, som stod där och gestaltade sin uppväxt, framför säkert flera som likväl kunde identifiera sig med hans plågoandar. Det är Storartat. Han använde humor, kraftfullt kroppspråk och minspel. Kanske lite för mycket humor ibland, jag ville hitta allvaret mer.Men han hade valt att göra så och har nog en stark poäng med det.
När han så avslutar med att berätta hur hans föräldrar lyckades lyfta honom på rätt sätt, genom att få honom att se skillnaden mellan honom och "dem". Genom att få honom att inse att han hade något som de saknade, ett språk. Så blev han också stark, han överlevde och tog sig ur rollen. När han berättar det och i samma mening berättar hur hans andra "töntkompis", idag två meter lång, fortfarande ber om ursäkt för sig själv och går hukad genom livet, då känner jag hur vreden och sorgen växer i mig. Där nådde han mig med sitt allvar.


Människans svärta
Mobbing, utfrysning, mentalt förtryck och översitteri, är resultatet av en del av människans uslaste sidor. Jag upphör inte att känna upprördhet och ibland ren och klar vrede mot de som utför detta. Trots att jag med hjärnan inser att det ofta finns förklaringar till också det beteendet och att man därför måste hitta ett sätt att angripa problemet utifrån dem. Men oavsett det, kan jag ändå bli så tvärilsken eftersom det beteendet kan förstöra en annan människas liv. Sen är det ju dessutom så att många av de som upplever ett utanförskap, helt enkelt är offer för ett maktutövande. Den som fryser ut, ignorerar eller kränker en annan, behöver inte själv må dåligt. Ibland gör de bara så för att de kan...


Att tysta en virvelvind är inte svårt
Jag har alltid haft vänner, ofta många vänner. Många flyttar har också inneburit många olika vänner sprida på många håll. Men jag har också fått smaka på motsatsen under en kort period. Vill inte kalla det mobbing, även om det uppfyller alla kriterier, eftersom tidsperioden var inte så lång. Jag hade också så här i efterhand turen att få lämna landet, t.o.m.

Året var 1980. Vårterminen skulle börja och jag gick i femman i den spanska skolan i Madrid. Jag var ledsen eftersom jag visste att efter denna termin, skulle vi flytta tillbaka till Sverige. I skolan var jag en virvelvind, jag hade många vänner, främst killar. Jag älskade killar och innerst inne föraktade jag nog tjejer, eller tjejrollen. Vägrade förlika mig med den. Att vara tvungen att ha skoluniform i form av bla. kjol, vägrade jag. Hatade kjol. Hade jeans, punkt slut. Det var jag som påbörjade revolutionen över könsgränserna i min och parallellklassen. Jag gjorde det ingen annan gjorde, på den tiden, i det landet. Jag började umgås med killarna. Några tjejer hängde på. Åh, vad kul vi hade! Visst fanns lite förälskelse med i bilden, men fr.a. jag slapp vara så där "tjejig". Vi var kompisar, på riktigt. Trodde jag.

En dag kom jag till skolan och något nytt hände. Killen som var min vän, men också min första stora hemliga kärlek, betedde sig konstigt. Jag undrade om han var arg på mig. Han drev med mig, pratade bort mig. Jag frågade våra gemensamma kompisar. De hade ingen aning. Tills slut övergick det hela till att han vände bort huvudet när jag kom och höll för näsan. -Varför?? Vad har jag gjort?? Så småningom började alla göra likadant och började frysa ut mig. Alla utom mina två tjejkompisar. De som jag ansåg, fått skjuts av mig in i "gänget". De förstod inte heller, men när de fick en valmöjlighet, valde de bort mig och började umgås med dem.
Mina sista månader i Spanien försvann i tårar. Minns inte någon skolavslutning, minns egentligen inget annat än det där sveket som jag aldrig förstod. Hade jag inte haft mina vänner utanför skolan, hade jag nog inte stått ut. När jag många år senare pratade med en av de där tjejkompisarna, en svensk för övrigt, kan hon fortfarande inte förklara det som hände. Vi har spekulerat i flera orsaker, men det spelar egentligen ingen roll. Själv är jag säker på att delar av mig formades då, jag fick en osäkerhet som gör att jag idag inte alltid känner mig säker på mina vänner. Mitt självförtroende gentemot killar förändrades. Jag har ett stort behov av bekräftelse. Och detta pågick en mycket kort period och jag var aldrig helt ensam. Ställt mot vad så många andra utsätts för varje dag, är det ingenting, det vet jag, men jag har fått ett smakprov. Och det var inte gott.