Kan man bli avtrubbad som mamma, som människa? De flesta skulle nog svara ja på det sistnämnda, det visar oss historian om inte annat, men det första kan nog vara mer känsligt att erkänna.
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!
Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.
Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.
Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.
Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.
Ibland blir jag rädd för mig själv :S
Att människor är flockdjur kan man lätt se på många vardagliga beteenden, morgonrusningen i tunnelbanan visar upp många små exempel. Vad händer när vi ska ner för rulltrappan? Två rulltrappor visar ner, vad gör då gruppen som just stigit av tåget? Delar vi upp oss? Nej, majoriteten tar samma rulltrappa trots att där blir trångt. Rädslan för att avvika visar upp sig på det mest absurda vis. Jag är benägen att se detta som en urskiljningsprocess, om man gjorde en personlighetsundersökning på de som tagit den rulltrappan med minst trängsel och övriga, skulle man se en signifikant skillnad. De som har trängts minst, tar fler risker och är självständigare än de övriga.
Jag hörde häromdan om ett annat exempel, en beteendestudie i ett helt ovetenskapligt sammanhang, Dolda kameran. Man hade placerat ett antal personer i en hiss och sagt till dem att stå vända mot en vägg och inte mot dörren som brukligt är. När så en person omedveten om situationen kommer in i hissen, hur tror ni denne reagerar?? Jo, efter ytterst liten tid (en hiss uppehåller man sig inte alltför länge i...), så följer personen gruppens beteende! Trots att denne först ställer sig mot dörren, uppstår till sist en ängslan och känner det som tryggast att göra som de andra. Alltså grupptryck i det lilla och helt ordlöst. Grupptryck är alltså inget annat än flockbeteende blir min slutsats. I detta fall nog så förargligt,men i det stora är det rent katastrofalt och grunden till allt förtryck i världen!
Hur i hela friden kopplar jag detta till min inledande betraktelse? Jo, jag tänker mig att då människan fortfarande, oavsett alla protester, är en ytterst biologisk varelse, och styrs av överlevnadsdriften. Att anpassa sig efter gruppen, att sluta tänka för att överleva, kanske även sluta känna. Detta menar jag är en fara, trots att det många gånger räddat en del individer. Och jag tror alltså att avtrubbning kan vara en del av den överlevnadsdriften.
I mitt nu aktuella fall vill jag inte ge några detaljer, men som alltid ligger dramatiken nära när det gäller min dotter och nu har två saker hänt. Det ena är en händelse och det andra är nya planer som hon har gjort upp och som jag känner mig orolig inför men samtidigt vanmäktig. Vad gör man med en dotter som påstår att jag ska vara glad att "hon inte har blivit pundare" och att "jag inte vet allt hon har varit med om"??? Hur tar man in det utan att bli förtvivlad? Jag har därför nu kommit till den gränsen att jag måste skjuta ifrån mig det och lägga alla känslor i karantän. Skulle jag släppa fram allt, gick jag under. Vilket jag gör under korta stunder.
Alltså, är det bra eller dåligt att låta sig avtrubbas? Svar: Ja, om jag ska orka. Eller finns det någon risk att inget tas på allvar, att jag tappar känslan för att ta rätt beslut, att förstå och känna in rätt handlande?? Det är svåra frågor.
Människan är en biologisk varelse, men hon är även ett moraliskt väsen, vilket gör skillnad. Vi kan tack vare denna, göra rätt, ta hänsyn, överväga våra val. Men jag tror även att det är grunden till att vi kan göra ont, skada andra medvetet. Moral följer av vår förmåga att tänka framåt och bakåt(det sistnämnda är kanske det vi borde göra mer av, ta lärdom av tidigare erfarenheter, osv.) och just tänkandet är ju grunden till både våra framgångar, misslyckanden och det förtryck vi kan åstadkomma.
Så vad vill jag med detta egentligen? Ja, jag vill ta fram det i ljuset, ventilera men kanske också diskutera med andra. Mest av allt önskar jag väl att det fanns en "guru" som tog hand om mig, sa de rätta sakerna, gav mig råd och ledde mig på rätt väg. Alltså någon som tar ifrån mig mitt ansvar och låter mig vila från alla känslor och tankar! Så är cirkeln sluten, min flockkänsla gjorde sig hörd till slut. Att få slippa och bara följa en ström som någon annan har skapat.
Ibland blir jag rädd för mig själv :S
Ångestens öga stirrar mig i nacken, beredd, alltid.
1 kommentar:
du är så förstående, klok och analyserande. ta tag i det och ge dig styrkan, för den finns inom dig, det märker jag när jag läser. ha den respekt för din kapacitet du är värd.
Skicka en kommentar