Sådant jag ältar alltsom oftast

På förekommen anledning måste jag utveckla mitt tidigare inlägg:
Problemet med hea jämställdhetsutvecklingen, är ju att det handlar om normer. I vissa tider och vissa grupper, är normerna kring manligt och kvinnligt så starkt, att det krävs en så stor insats att inte alla klarar av att bryta den. Många gånger har det nog istället lett till bitterhet och just den klagosången som jag blev åhörare till häromdagen. Man kan tycka att en kvinna inte borde acceptera situationen och jag erkänner att det också är min spontana reaktion när jag möter sådant. Samtidigt vet jag ju själv, att jag kan falla offer för en del av dessa fällor. Fåniga sådana som att det är jag som tar åt mig inför mannens familj när något "brister i hushållet". Exemplevis, en långbänk jag ältat ett tag. Mannens syster beklagade sig över att vi inte ordnade med ordentlig mat när de hälsar på landet, utan de får ordna det, för vi har ju fokus på att arbeta (bygga, måla, snickra osv.). När denna pik lades fram, vem tog åt sig?? JAG! Absurt, jag vet.Mannen rykte på axlarna och jag svor och led. Ändå anser jag mig vara både upplyst och envis i mitt behov att undvika könsroller.

Alltså, många normer berör oss, fast vi inte vill. Varför? Jo, det är vår fostran och den är svår att fly, men vi måste kämpa, tala om det, medvetandegöra alla känslor och tankar. Jag tror att om man då lever i en kultur (generationsmässig, geogarfisk eller av klasskaraktär) och alla inom denna grupp har ett visst beteende, så behöver vi stöd för att klara av att bryta med den. Detta innebär ju att röreleser och organisering är nödvändig. För se, även om vi upplever att vi blir uppfostrade till jämlikhet, så står vi små kvinnor där och hjälper vår mamma, tar på oss ansvaret för vissa förutsägbara uppgifter, trots att inget uttalat har bett oss om det. Och det är skit, så är det bara! Det värsta är att så många kvinnor idag som tror sig vara jämlika, ändå trillar ditt då de går in i ne relation eller /och får barn. Vi måste dela ansvaret!

Som en kompis sa, precis som vi på jobbet har olika ansvarsområden kan vi väl ha det hemma. Bra tanke, kan jag tycka, problemet är bara att risken finns att det blir den traditionella uppdelningen och det är den jag vänder mig mot. Jag vill också ha valmöjligheter. Jag vill också kunna lära mig saker som jag inte kan, inte har lärt mig som barn. Om jag möter en man med en riktigt "manlig" uppfostran, vill jag kunna få ta del av det och inte automatiskt infoga mig i hans upplägg.

Oj vad hoppigt detta blev.... Vad jag vill säga är att vi måste stötta varann, både killar och tjejer, kvinnor och män, till att få valmöjligheter och orka bryta traditoner och normer.

Upp till kamp helt enkelt!
Shit, vad det är mycket man vill kämpa för, jämställdhet, svält och orättvisor, krig, miljöförstöring, djurrättsfrågan... Hur ska jag hinna....??

Livstörsten pa en gata i Bangkok

Nu ar det hela fyra dagar sedan som vi landade pa Koh San road i Bangkok, bagpackerns start och mal. Lyckliga over att antligen tagit ett beslut och insett att vi faktiskt skulle fa sova under detta langa dygn som sondagen blev. Vi tog in pa ett Guest House, sov nagra lyckliga timmar och staplade sedan ut som nyvakna kattungar pa denna Bangkoks Vastra Langgata.

Nu protesterar nog manga, men faktum ar att nar vi satt dar med en ol i handen, efter att ha strosat fram och tillbaka pa gatan, insag vi att alla dessa stand med klader, T shirtar, vaskor, m.m., m.m., sa ar det bara ett resultat av turismens livstorst. Vi far vad vi "vill ha", vi handlar trots att vi ser att kvaliten ar skit, vi koper trots att vi ser att exakt samma unika klader hanger i tre stand till langre ner pa gatan.

Sen kan alla backpackers saga vad de vill, men de ar inte unika. De kryllar av kopior pa gatan! Dreadlocks, laderhalsband och tatueringar.

Trots denna uppenbarelse (naja, det var val inte helt nytt...) sa maste jag erkanna att jag trivdes battre an pa V Langgatan, aven om drivkraften ar densamma. Det var varmt, det var vaenligt och vi hade borjat var semester. OCH, tyvarr ar jag lite svag for just denna manskliga uniform.

Fragan ar bara, vad ska vi gora at denna livstorst som driver konsumtionen, for faktum ar ju att den ar en fara? Budda sa meditation och medvetenhet, medkansla och kamp. Hm, ja, kanske kan nagra leva upp till detta, men resten?

Som vanligt har jag svart att slappa allvaret, men jag mar anda gott ska ni veta, i varmen och nyss masserad pa hela kroppen, vantandes pa min tur in i tatueringsstudion. Om jag far till detta med bilderna (inte lyckats an), sa ska ni fa smakprov.

Frid till er alla! Kram!

Vänliga veckan???

Killen som tiggde kronor i tunnelbanan upplyste mig om att någon sagt att det var "vänliga veckan" nu?! Om vi då antar att Kvinnodagen finns för att sätta siktet på avsaknad av jämställdhet i samhället, vad säger då denna veckan om världen?

Sorgligt, det borde alltid vara Vänliga veckan. Stefan Eimhorns bok Konsten att vara snäll behövs verkligen. Läs den, en rasande bra bok, för ALLA!

Kram kram

Aaaarhg, MIGRATIONS(v)E(r)KET...

Kärlek till alla!

Knappt någon tid men mycket i huvudet. Jag har planerat allt jag vill skriva om, hur min vecka varit, insikter jag fått och om upplevelser jag haft.


Men, så väcks jag ur tankarna av den stora verkligheten, med en rak höger, rätt ut från TVburken. Och inser att vi måste göra något! Där i rutan står Migrationsverkets chef och försöker förklara sig, insnärjd sin notoriska värld. Med hjälp av argument från lagar och oförskämt nog, att riksdagen enhälligt har stött dessa lagar. Oförskämt därför att det antyder att folket skulle stå bakom Migrationsverkets dåd. Men det kan väl inte vara möjligt???

Hallå där ute, folket! Vakna! Vi kan inte stillatigande se på hur Sverige med lagstöd, väljer att skicka polis med hund hem till en familj sent på kvällen, för att tvinga dem att endast sätta på sig skorna, ingen tid att packa, ta sina barn, 9 och 6 år gamla, för att sätta dem på ett plan till Kabul! En familj som har bott i Sverige i fyra år, med en pappa som dessutom är skadad efter en bilolycka! Att då ta skydd bakom lagar för att de säger att man inte kan bedöma läget i Kabul, i ett av världens mest instabila regioner, ett land där man internationellt gjort gällande att världens mest eftersökta terrorist befinner sig, inte befinner sig i en väpnad konflikt! Att påstå att visst "sliter det i hjärtat att se dessa barn gråta" framför TVkameran på plats i Kabul, men beklaga att "vi faktiskt bara följer lagen", det är så ryggradslöst att man blir rädd. Vem är i så fall inte bäst att höja rösten och framföra kritik mot denna lag, om inte de som arbetar utifrån den?


Jag känner en oerhörd ilska och frustration, en skam över att vara del av ett sådant system, då jag ser detta. Fy fan! Men vad kan man göra? Ja, vi som är "folket" får väl säga ifrån då. Insändare, demonstrationer, skrika högt, vi måste göra oss hörda och jag börjar här!


Jag känner hur min barndoms känslor upprepar sig, när jag som liten skämdes över att vara vit. För varje ny insikt jag fick av vad den vite europén hade gjort, fick jag svårare och svårare att vara tillfreds i mitt vita skinn.

Häromdagen gjorde jag en introduktionsövning till ett område om bl.a. FN med mina elever. Klassen delades upp i två grupper, en tredjedel på ena sidan och de övriga på andra. Sen fick den lilla gruppen dela på 85% av innehållet i en ask geléhallon och den andra stora gruppen fick resten, alltså 15 %. Tanken var att de skulle lösa problemet. En mycket intressant övning, som väl tyvärr visade en del sämre sidor hos människan. Det var verkligen inte självklart för den lilla gruppen att dela med sig. Och så funkar ju många, vi kan inte tänka oss att dela med oss av vår välfärd, vi bevakar våra fördelar noga. Vad är det för jäkla moral? Allt snack om "kristen etik". my ass!! Människan måste dagligen, hela tiden, påminnas och fostras att vara medmänskliga och solidariska. Vi har så lätt för att bli självgoda och fastna i en skygglappstillvaro.


-FRI INVANDRING säger jag.

-Vadå, det går ju inte! svarar den "sansade svensken". Vi måste ju kunna ta hand om dem också.
-Nähä, men då får vi väl se till att det går, omprioritera. Om det händer dig något eller ditt land, nog sjutton vill du att andra ska finnas där för dig?!

Med det system vi har nu, att varje flyktings argument och behov ska granskas, så kommer alltid några "oskyldiga" (gillar inte ordet, men..) att skickas hem. Är det värt det? Jag tycker att det är helt jämförbart med argumentationen mot dödsstraff!

Gå in och titta på nyheterna, skriv till Migrationsverket och riksdagen, gå ut och hojta, men för Människans skull, GÖR någonting!