Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Ångesten hälsar på

Igår gick jag igenom en liten kris och min för det mesta ganska väl förträngda ångest, såg ljuset. Jag hamnade på vårdcentralen efter att ha upplevt symptom på (i?) magen som både de välmenande människorna på sjukvårdupplysningen och vårdcentralen, tolkade som bråck. Då jag aldrig har opererats och blivit sövd, samt dessutom lider av Malignt Hyperthermi (en mycket ovanlig överkänslighet för narkos) fick min ångest sina fiskar varma.

Jag arbetade mig fort upp till ganska höga nivåer och tog mig hem för att invänta tiden hos doktorn. I efterhand framstår allt som absurt och löjligt och särskilt som jag har en ganska stor förmåga att se mitt eget beteende i sådana här fall, utifrån. Jag VET att jag överreagerar men kan inte behärska det! Fy vad jag liksom föraktar mig själv då, känner mig som så svag!

Kära H som känner mig, insåg att jag behövde stöd, så han arrangerade så att min lilla pappa kom och fångade upp. Själv satt H i bilen 20 mil bort.

Det hela förlöpte väl. Doktorn klämde och visade mig pedagogiska bilder på kroppen i genomskärning och förklarade varför hon inte trodde att det var tarmarna hon klämde på. Puh! Jag riskerade inte att få min inälvor i handen vilken sekund som helst! Tänk vad viktigt det är att ha kunskap om sin kropp.

Å andra sidan kunde hon inte ge en alternativ förklaring, vilket min lilla ångestdemon hänger sig fast vid. Sen öppnade läkaren lite för möjligheten att "om det skulle fortsätta att svullna, så får jag ju komma in....".

Sammanfattningsvis så kan jag ändå se att några av mina demoniska tankar, ändå lär mig något. Fånga dagen, livet är skört, osv. Inte så kul alla gånger att lära sig dock.

Hyfsat friskförklarad kan jag alltså fortsätta med mitt examensarbete, så här sitter jag sedan 9 i morse. För att inte tala om igår kväll, men jag har mycket trevlig sällskap, en av alla mina A-vänner.

Blä!

Igår kollapsade mitt system. Mitt inre alltså. Märkligt hur en dag liksom kan försvinna i ett intet, inte orka göra, inte orka tänka något. Vaknade på natten och insåg att jag nog drabbats av något jag endast upplevt ett mycket fåtal gånger i mitt liv, magsjuka.
Jahapp, bara att ta emot och böja sig. Det är liksomsvårt att kämpa emot de primära behoven. Min lördag gick alltså hastigt från att vara tänkt som dagen då hela H´s jobbgrupp med respektive skulle komma på middag. Dagen han planerat så länge.. Till att bli en dag i sängen, soffan, toaletten. Inte ens gick det att surfa, ingen kraft fanns. Trist. H åkte iväg till annan ort med hela middagen och många kassar öl.
Idag har jag äntligen ätit en rostad macka och en kopp te. Börjar leva igen. Skönt!
Snart kanske jag orkar skriva något vettigt igen också :)