Jakten på mening

Bland svininfluensor, cancer, brustna hjärtan och annat elände, finns alltid något som glimtar till. Ett förtvivlat bråk med sprutande tårar, kan trots allt sluta i värme. Något som gör livet värt att leva, att kämpa för. Något som väger upp kampen som livet ständigt tycks vara. Ett slitet ord som i fel sammanhang syns vara en klyscha men som ändå trots idogt slitage, förmedlar värme. Jag kan tvivla ibland, till och med vilja fly från det. För det är ju också detta som är grunden till att det andra gör så ont.
Men. Vi behöver ju varandra så förtvivlat. Vi kräver. Vi anser oss inte kunna leva utan det. Och kanske är det sant. Nog är det så.

Kärlek.

Tonårstrots

När tillvaron rasar och jag hamnar i grubblerier, vill jag gärna tendera att handla helt irrationellt Jag vet att det jag gör inte hjälper. Att det inte egentligen innebär någon förändring av situationen. I värsta fall kanske det t.o.m. leder till att saker och ting förvärras. Träffade en kär och klok vän häromdagen. Hon gjorde som vanligt en genomtänkt analys av läget. När jag beklagade mig, klargjorde hon att "du har ju alltid haft en mörk sida i dig". Ord som jag först inombords ville protestera mot. Så brukar ju inte folk uppfatta mig. Jag är ju den starka, ofta positiva och ibland även präktig. Rent av en moralkäring.
Men en annan röst hördes också som sa: Javisst är det så. Lite jublande. Det är jag. Ständigt lite smådeprimerad över sakernas tillstånd. Är det inte mitt eget liv, så är det någon annans. Och sedan finns det ju alltid globala frågor att våndas över. Ångesten har liksom lagt en hinna över mitt sinne. Sen finns det en tonåring därinne. Vid motstånd vaknar hon ofta till liv och gräver fram allt trots som finns och hon pekar finger åt hela världen och ägnar sig åt dumheter som alkohol och tobak och tror naivt att hon har vunnit.... Jag både älskar och hatar henne, men hon finns där likväl. Och hon är helt känslostyrd och rätt korkad, i alla fall uppvisar hon inte många analyserande förmågor.
I alla fall, min vän talade om flyktbeteende. Jo jo, förmodligen huvudet på spiken i flera fall. Den här våren har ju varit tung på många sätt och att behöva få in cancer i min flock är definitivt en utmaning svår för mig att hantera. Till detta läggs skulden över att överhuvudtaget tänka tankar kring mitt eget välmående. Och att inte kunna göra något.
Jag har naturligtvis inte förändrats och utvecklats till en bättre människa på två dagar, men det har i alla fall uppstått en ny liten röst (nej, det är ingen fara, jag vet att alla röster härstammar från mig...). Den talar om kärlek.
Min största vän (fast det vet han inte om...) och följeslagare i livet har satt ord på det. Det är nog inte helt omöjligt att jag har nämnt det här tidigare.. I den fantastiska låten Om jag kommer upp till Jesus, formulerar han det som alla borde ha som huvudmål. Inget nytt men fan, så sant:
Om jag kommer opp till jesus på nåt sätt
Frågar han nog inte nåt om fel och rätt
Har du älskat allt du pallar varje dag
Blir hans fråga och vad svarar du och jag?

Skit i det religiösa perspektivet och tänk bara på frågan. Jag inser i alla fall att den flykten borde passa mig bättre. Det finns så många olika kärlekar också och det borde vara mer ok att ge uttryck för dem. Så vännen, bli inte generad nästa gång jag säger att jag älskar dig, utan bli glad och uppfylls. Stefan Sundström är värd att lära känna. Han ljuder inte alltid i mina högtalare, men hans texter och skivor har följt mig genom åren och att se honom Live är lycka. Faktiskt. Ren och skär lycka. Det finns en oförfalskad glädje som strömmar ut från scenen som är omöjlig att värja sig mot. Kärlek.
Ops! Tonåringen har fått sällskap av en frälsningsoldat utan tro.

Hämnd eller läkning, rustad eller ryggradslös?

Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?

Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?

Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.