Återigen fascineras jag av överlevnadsmekanismerna, för det är väl det som styr följande, annars kanske det helt enkelt handlar om att jag är en ryggradslös människa utan känslor?? Nyligen fick jag vetskap om en persons agerande som fick hela min kropp, hea mitt inre att brista. Den psykiska smärtan var för några sekunder faktiskt nästan omänsklig, samtidigt som det liksom inte nådde in. När jag återigen får veta att någon har skadat, förnedrat och bidragit till att mitt eget kött och blod har fått lida, så blev min spontana reaktion att krama, trösta och rädda. När sedan några timmar gått, blev nästa tanke hämnd. Plågsamt och offentligt ska det ske!
Men, det som sedan sker är märkligt. Jag börjar inse att det inte är en realistisk lösning, att det skulle få för många bieffekter, som framför allt skulle drabba de oskyldiga. Inser att jag bara vill att Hon ska få gå vidare, att den kraftiga smärtan egentligen är min, att Hennes faktiskt har dämpats. Men moralen då? Rättvisan? Kärleken? Mitt ansvar som förälder?
Tusen tankar och känslor snurrar, men framförallt känner jag hur ett lock eller ska jag beskriva det som bomull, börjar ta sig in i mig. Plötsligt upplever jag att jag står utanför och betraktar. De känslor jag "borde" uppleva finns inte där. Försöker analysera och kommer fram till att, om jag skulle släppa fram dem, om jag skulle låta dem ta kontrollen, så skulle jag förmodligen, med största sannolikhet, gå sönder, kanske rent av dö. Detta kan jag se, förstå, men det är en märklig känsla, som att intellektet och känslolivet kan delas upp i två rum och att det ena kan få makten över det andra. Det är det fenomenet som jag vill kalla överlevnadsdrift, för det måste det ju vara, eller hur? För trots min slutsats, finns tvivlet, gör jag rätt, på lång sikt?
Den frågan , det ständiga tvivlet, är mitt livs ledmotiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar