Jag har fått ytterligare ett skilsmässobarn. Jag delar henne med Kinnekulle. Eller är det ett särbobarn? Vi har ju egentligen aldrig bott ihop någon längre period... Jag menar, vi trivs ändå väldigt bra ihop när vi träffas och jag litar ju på att Skogslund mår bra när jag är borta.
Vi har väl gemensam vårdnad men jag är ändå inte riktigt nöjd, för egentligen är jag i princip en helgmamma och ibland går det t.o.m. en månad emellan. Och det är tufft! Jag längtar ihjäl mig.
Men jag är ju splittrad, för inte vore det väl bättre om hon kom hit? Jag vet ju att hon mår som bäst hos Kinnekulle, så egentligen är jag ju bara självisk och en sådan mor vill jag ju inte vara. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Visst försöker jag roa mig och göra sådant som jag vet inte är möjligt när vi är tillsammans. Jag går på konserter, träffar vänner som bor här uppe eller går på krogen rätt och slätt. Ändå, blir jag ibland osäker på vad jag vill. Kanske ska jag flytta ihop med Kinnekulle, trots att jag vet att risken är stor att jag skulle bli tokig efter ett tag, att jag skulle tröttna och längta bort. Att jag skulle känna mig instängd och kvävd. Det är ju så mycket jag vill göra! Och vad vore det för en mor, som bara skulle gå omkring och vara arg? Kanske skulle jag börja missköta henne då? Åh ve, en sådan tanke...
I slutändan får jag nog ändå vara glad att hon finns, att jag får vara en del av henns liv, om än i små doser och så har vi ju ändå våra somrar ihop. Då kan vi slappna av och bara njuta av livet och alla projekt vi har tillsammans, det är ju livet. Så nu får jag drömma om dagarna vi har framför oss och försöka lita på att hon mår bra till nästa gång.
Vi ses snart min kära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar